Jag är ute och far i världen som är novembergrå och tycks ha tappat alla sina färger.
Det är mycket som ska hinnas under dagen och jag är stressad.
Så när novemberskymningen släcker ner dagen kommer jag hem och känner mig själv lite färglös, och splittrad. Tankarna går i staccato-takt i hjärnan och jag känner det som om inget riktigt nått in till mig idag.
Så ställer jag mig och stryker.
Först lite lakan.
Sen hittar jag ett gammalt förkläde i strykhögen. Mammas mosters gamla förkläde från 50-talet som legat där längst nere i stryk-högen och blivit osynligt.
Jag fäster ögonen på det, där vid strykbrädan. Brer ut det. Stryker det slätt och förundras över vackra mönster. Klara färger. Jämna sömmar. Sömmar som tycks ha gjorts med en närvaro. Helt utan tankar som gått i staccato.
Jag blir lugn och närvarande där vid strykbrädan.
Tiden skiftar om. Från mycket till lite. Från fart till lugn.
Och plötsligt blir dagen både full av färg. Och närvaro.
Med ett förkläde från 50-talet hittar tiden en lucka i mig.
Och jag blir lugn.
Och hittar färgerna i mig igen.
