Delad semla och dubbel glädje

Idag gick jag och lillasyster gick till stan för att köpa tulpaner och titta på jeans.
Att köpa jeans är ett mysterium.
Man kan prova hundra par innan man hittar några som passar.
En gång provade jag jeans en hel vinter och en hel vår. De var för långa eller för korta eller för dyra eller för tajta eller…
Det låter fåfängt men det är svårt att köpa jeans.
Och så idag.
Första paret jag provar. Som ett smäck!
Det händer en gång per decennium.
Första paret. Och… halva priset!
Ofattbart!
Vi går till favoritkonditoriet. Står där utanför med våra tulpaner i famnen och rea-fynd och bubblar av sån där glädje som man kan hitta en dag i slutet på januari när vädret är grått och man inte trodde man skulle hitta något alls.
”Ska vi gå in och dela på en semla?”
”Jaaaaa! Det gör vi!”
Där inne vet personalen precis vilka vi är och skrattar när jag lägger huvudet på sned och frågar om de kan dela en semla åt oss.
Lillasyster och jag.
Vi delar rätt mycket här i livet.
Både semlor och glädje.

Så nära hjärtat att man får gåshud

Jag har snöat in på John Denver.
Reklamen på Spotify lurade in mig. Och jag är så glad att jag är fast. Fastsnöad. Insnöad.
Han sjunger om längtan. Om kärlek. Om solen.
Lyssnar på den där låten där han sjunger om hur glad han är för att solen skiner. Hur det får honom att känna sig. Att det han känner när han ser solen, det vill han ge den han älskar.
Så sentimentalt. Så fånigt egentligen.
Om det bara inte var för det att han låter som om han sjunger om det, på riktigt. Och han får mig att känna det, som om det är på riktigt.
Och är det inte precis så det är?
Sol och kärlek och längtan och allt det där. Det är på riktigt. Inte bara nåt som kommer genom reklam på Spotify.

Läste nyss att musik, och särskilt ens favoritmusik, gör att dopamin frigörs i hjärnan. En signalsubstans som skapar lustkänslor.
Gåshud var det yttersta beviset för att favoritmusiken verkligen gav effekt.
Jag lyssnade på Annie´s song med John Denver och fick gåshud tre gånger på raken.
För det där som är så enkelt är också det som ligger så nära.
Så nära hjärtat att man får gåshud.

Livets dagsmeja

Nu när det varit så halt, har jag insett en sak. Att ha problem är samma sak som att gå på hal is. Eller hala gator, hala trottoarer.
I flera dagar har det varit så halt så jag knappt kommit nån vart alls.
Istället för att koncentrera mig på människor jag möter eller att himlen är vacker så spänner jag mig och går och tittar ner på mina fötter.
Jag blir trött.
Lite rädd att ramla.
Jag aktar mig allt vad jag kan, och ändå ramlar jag.
Synfältet krymper. 
Stora snöhögar och isfläckar gör att jag går omvägar.
Och visst är det precis vad problem gör med oss.
Man spänner sig. Tänker bara på det som egentligen inte går att lösa. Missar det vackra på vägen.

Men nånstans smälter det ju.
Både problem och isar.
Till och med snöhögar på flera meter kan smälta bort.
Det tänkte jag på nu när jag halkade och halkade i flera dagar.
Och grubblade och grubblade på problem i flera dagar.
Både problem och isar har sin smältpunkt.
Tids nog går man där och nås av livets dagsmeja.
Solen når snötäcket som smälter.
Rädslan töar bort.

Med min önskan precis utanför fönstret

Mitt i natten händer det.
Efter en grå dag där jag halkat omkring på isfläckar önskar jag mig snö. Ett vackert snöfall.
Diskar undan det sista där i midnatten. Går där mitt i mina tankar och så tittar jag ut genom fönstret… Det snöar!
Faller som vackra drömmar.
Vad nära önskningar kan vara ibland.
Trots natten och att jag egentligen är så trött och borde sova kan jag inte låta bli att tända de små levande ljusen i granen.
Sätter mig på favoritpallen i köket lutar mig tillbaka och bara tittar, på mitt snöfall.
Låter minuterna gå, flingorna falla.
Så vackert att se sin önskan falla där utanför fönstret.

Ett litet mirakel är hemma igen

Pippi är hemma igen!
Efter en natt på djursjukhuset hörs hon igen på telefonen när jag pratar med lillasyster.
Mjau!
Aldrig har jag träffat en katt som kan prata som Pippi. Förstå som Pippi. Pippi kan till och med öppna byrålådor.
Och plocka upp julgranskulor ur stängda jullådor.
Och nu andas lillasyster lugnare.
När det lilla miraklet är hemma igen…

Närvarande i det som är viktigast

Vissa dagar känns det som om allt händer samtidigt.
Just den här måndagen var det så mycket jag skulle göra. Jag hann rulla upp rullgardinen och tänka: ”Det är sol! Vad härligt!”
I nästa stund pratar jag med min syster som berättar att hennes lilla katt Pippi är sjuk! Snabbt förstår vi att det är djursjukhuset som gäller. Och det är allvarligt.
Tänk så mycket som händer en måndag när man rullat upp rullgardinen.
Timmarna under dagen går. Och jag har massor med viktiga samtal att ringa. I tankarna är jag hos min lillasyster och hennes älskade lilla katt. De viktiga samtalen känns plötsligt inte så viktiga. Jag är inte närvarande.
Ringer mina viktiga samtal men pratar mest om katten. Till och med när jag ringer till Arbetsförmedlingen pratar jag mer om min syster och hennes katt!
Från solen går dagen in i gråmörker. Regndroppar faller mot fönsterrutan och det känns som tårar.
Efter ett tag kommer syster min och jag håller om henne och virar in henne i en filt och ger henne något varmt att dricka.
Vad mer kan man göra här i livet än att försöka trösta när det är svårt?
Vad mer kan man göra än att ta emot dagarna som kommer med både sol och regn? Dagar som kan komma med både tårar, rädsla. Och hopp.
Vad mer kan man göra än att försöka vara närvarande i det som är viktigast?

Nånstans mellan första och andra lagret i chokladasken

Nånstans efter jul brukar jag hamna mellan första och andra lagret i chokladasken man alltid får till jul.
Mellan första och andra lagret. Det blir nästan tidsbestämmande. Fortfarande jul.
Nästan själsfridsbestämmande. Mellan första och andra lagret, då har man fortfarande ro. Tillåtelse att stanna kvar där i mellandagar, mellantid, pralintid, vid-brasan-tid. Helgdagarna kommer mitt i veckan så man tror att fredagen är en måndag och torsdagen en söndag. Tiden existerar nästan inte alls.

Men nu prasslar den nya tiden bakom hörnet. Det är till och med 7 januari. Det går inte att gömma sig bakom en julgran längre.
Den nya tiden brukar jag ibland känna inte existerar förrän jag köpt det nya årets kalender. Men trots att jag har köpt en ny kalender så tittar jag knappt i den.
Jag försöker istället stanna kvar där mellan första och andra lagret i chokladasken.
Det var ju så himla SKÖNT med jul.
Så befriande uppfyllande. Så magiskt här och nu.
Så i ett försök att hålla kvar går jag på stan och letar efter hyacinter att köpa, som allt som oftast inte finns. Går och köper julmust på ICA, oftast den enda som handlar i januari.
Försöker hålla kvar, hålla kvar. Trots att jag vet att det är så omöjligt och om en vecka eller två är det jag som står där och längtar efter nåt nytt.
Men nu stannar jag kvar där mellan första och andra lagret i chokladasken.
Kan fortfarande tralla med i en och annan julsång.
Blir glad när jag ser grannens ljusslinga i mörkret.

Snart vet jag, att jag längtar efter nåt nytt. Men än så länge är det här min längtan är. Och det är härligt att vara i sin längtan.
Tiden får vänta.

Skatta sig lycklig

Nyåret kommer snabbt.
Innan jag hinner blinka är det där. Tiden, som kommer och går. Och vi som försöker fånga den och sätta siffror på den och ha förhoppningar om den.
Med nyåret steg temperaturen. Ett regn frös till is om natten och när jag kommer upp och tittar ut genom sovrumsfönstret på sen förmiddag så strålar solen och tillfälligt smältvatten droppar friskt från en takknut. Där sitter två skator och duschar. Överlyckliga.
Efter en stund har de hittat till den lilla isvaken som har blivit på kullerstensgården. Det har spruckit upp ett litet skat-badkar. De är alldeles yra av gläjde. Vattendropparna glittrar till i januarisolen medan de turas om att bada.
Och där inne i sovrummet står jag i morgonrocken och firar årets första dag genom att titta på två lyckliga skator.
Ibland kan man skatta sig lycklig med lyckliga skator.
Vilket fint sätt att börja ett nytt år.
Badglädje utanför sovrumsfönstret.