Med ljuset brinnande i hjärtat

Mitt i natten händer det.
Pepparkaksdegen ska röras ihop.
Efter en vecka där allt kört ihop sig inser jag plötsligt att en, bara en dag den här veckan hinns det med ett pepparkaksbak. På söndag.
Och ska det bakas på söndag då måste degen göras på lördagen därinnan.

Jag är tio mil hemifrån men har pepparkakreceptet i väskan och när allt det andra som skulle göras är gjort går jag trött in i en affär  vid nio-tiden på kvällen och köper ingredienser.
Mjöl, sirap, ingefära och malda nejlikor.
Sen lite fler stopp på vägen och först kvart i tolv på natten är jag hemma.
Rimfrost har klätt in hela vinternatten i en glittrig klädsel. Luften är bitigt kall. Marken snötäckt.
Det dröjer innan jag blir varm där hemma.
Måste krypa ner i sängen hos honom som alltid är varm. Bara ligga där i fem minuter.
Bara fem minuter.

Så där under det varma täcket med den kalla vinternatten strax utanför våra väggar kommer veckans och dagens trötthet ikapp.
Orkar inte upp. Vill inte upp. Vill baka pepparkakor imorgon orkar bara inte upp ur sängen.
En timme blir två.
Så plötsligt blir jag lite pigg.
Vet inte av vad, där i vinternatten där klockan slagit två.

Går till köket. Tar fram stora degbunken och börjar smälta smör.
Sirapen ringlar i grytan. Värmen smälter degen. Kryddorna sprider pepparkaksdoft.
”Det är bara jag som är vaken,” sjunger Peter Jöback.
Och så jag.
Jag som är så trött så jag glömmer om jag hällt i sockret.
Glömmer om jag hällt i all grädden.

Rör runt och hoppas. Hoppas att det ändå blivit rätt.
Så klockan tre är det klart.
Väcker mannen som ligger och sover i sängen. ”Lukta här!”
Han vaknar till och säger Mmmm… och somnar snabbt om.

Och jag går trött och nöjd tillbaka in i köket och ställer degen i kylskåpet.

Ibland är det skönt att det finns det i livet som är heligt. Det som kallar och vill.
Det är skönt att det finns visst som inte vill väljas bort.

Ibland får man betvinga tröttheten och ibland mitt i natten, kan man möta saligheten.
Alldeles ensam vid ett pepparkaksbak.
Klockan tre på natten.
Med ljuset brinnande både på bordet och i hjärtat.

Ljust ändå i skymningen

Dagen börjar lägga sig som en blåvacker skymning därute.
Härinne tänder jag ett stort vackert blockljus som med ömsint låga gör vårt hörn, vår del av världen lite vackrare, ljusare här ikväll.
Årets första äppekaka i ugnen. Snart ska vi göra varm soppa.
Daniel Lemma sjunger försiktiga akustiska slingor som smyger runt i lägenheten.
Lite rödvin i glasen.
Jag har smygstartat med pyjamasbyxorna.
Det känns ledigt.
Lite höst.
Fast ljust ändå i skymningen.

Jag känner sommaren under mina fingrar

Bikinin som hänger utanför fönstret och droppar havsdroppar ner mot marken.
Blommorna som vuxit sig starka.
En humla som surrar precis förbi mitt ansikte.
Går där och tittar på solrosor och växande tomater.
Klappar om mina blommor. Jag ger till dem. Och får kärlek tillbaka.
Jag känner sommaren under mina fingrar och lyckan sveper fram som ett vackert sommarmoln i hjärtat.
Svalor som piper. Måsar ropar ut själens längtan.
Och solen sänker sig och färgar min värld i guld.
Just idag får sommaren mig att vara där jag är.
Varken framför.
Eller bakom.
Bara här.

Blommande lavendel i mörkret för min farbror Åke

Min farbror, Åke, försvann ifrån oss idag.
Ikväll.
Jag kan inte förstå det. Hjärtat känns så tungt.
Ute har det blivit mörkt.
En stor del av mitt liv känns borta. Den delen jag växte upp med. Där farbror Åke och Marianne alltid kom tillsammans. Glada kräftskivor. Återkommande födelsedagar. Kusiner och farbröder.
Farfar och farmor.
Inte tätt, men heller inte sällan sågs vi.
Vi visste att vi fanns där.
Vi hörde ihop.
Nu är en del av oss borta.
Ute i mörkret doftar min lavendel. Ute regnar det och är mörkt.
Jag måste gå ut i mörkret och bära in doftande lavendel i ljuset för min farbror.
Vill det.
Ibland måste man våga ut i det mörka, därför att andra tvingas finnas i ett ännu större mörker.
Till sist kan vi alla stiga in i ljuset. Tillsammans.

Kanske du inte förstår mina rader, du som läser det här, men min farbror är borta.
Och det känns så sorgligt.
Jag förstår det inte själv.

Vår i luften

Plötsligt bryter solen fram. Efter en dag full av moln.
Och just då kommer lillasyster och visar sin nya klänning som hon fyndat.
Jag sätter igång ”I say a little prayer”. Låten som jag alltid lyssnar på när det är vår.
Och så när lillasyster kommer ut i sin nya fina klänning, blommig som en majdag, och solen tar sig in genom fönstret så känns det plötsligt precis som vår.
Mitt i juli.
Vilken sprängkraft det finns i livet!

Bara en tillfällighet

Ibland är livet bara motigt, snårigt.
Hopplöst utan räta vägar.
Sent i natten ger jag mig ut för att vara katt-vakt. Är sorgsen för sånt som inte går att göra något åt.
Vet inte hur jag ska orka. Varken katt-vakten eller det andra i livet.
Så mitt i natten, strax efter tolv, kommer hjälpen.
”TRY” står det på bilen som kör förbi mig strax intill där på parkeringen.
”TRY” med stora bokstäver.
Försök!
En registrerings-skylt bara, på en bil som kör förbi. Bara en tillfällighet.
Bara en tillfällighet?
Nej.
Jag tror inte det.
Jag tror vi ser det vi behöver se.
Jag får hjälp på vägen.
En uppmaning att försöka hitta lösningar.
Och det kom mitt i natten med ljuset från en registreringsskylt, när jag kände mig ensam i världen.

Plötsligt får jag tanken, att jag nog inte är det…

Två jordgubbar kvar i asken

Så kom sommaren äntligen.

Och jag och kära Anna gick på stan och pratade väsentligheter som att man borde börja springa och ”Åh, vad det är härligt med sol” och klänningar och glass på stan. Och rosor luktar så gott.

Sen åker jag till kärleken och vi sitter och ser ut över havet och äter gott och bara håller om varandra och blir omhållna av sommaren.

Och man fryser inte. Och pannan blir lite röd av solen. Och jag blir plötsligt rörd och börjar gråta lite när jag ser honom vid min sida som ler så glatt, bara för att han ser mig.

Och väl hemma silar jag fläderblomssaften som är färdig idag. Provsmakar. 

Sen när allt är perfekt och jag är fylld långt över brädden öppnar jag kylskåpet och hittar två jordgubbar kvar i en ask.

Två jordgubbar kvar i asken. Precis så känns det i mig idag.

Som om livet bjuder på mer än vad jag nånsin kunde ana.

Han ler så underbart när han ser… 

Mig.

Lycklig, lycklig

Ibland går man rakt in i sin dröm.
Och ibland är drömmen precis framför näsan.
Bästa vännen ville att vi skulle gå till just DET där stället. För där är så fint, berättade hon.
Och jag kunde inte riktigt tro det för jag hade ju varit där förr. Inte kunde väl där vara så fantastiskt.
Och så gick vi dit.
Just den här kvällen. När juni lyser som klarast. Havet ligger spegelblankt och får en rosa topping vid horisonten.
Vi går till hotellet som har fått nya kläder och är som en helt annan värld.
Vi kommer in i en restaurang som är som en nattklubb från 50-talet. Ella Fitzgerald sjunger i högtalarna. Det känns som om Frank Sinatra skulle kunna komma hit och sjunga ikväll.
Och vi sätter oss på verandan med havsutsikt. Bästa vännen och jag.
Havet blänker mot sommaren, måsarna sveper förbi verandan där vi sitter.
Drinken är kall och god.
Chokladen söt och fin.
Vännen är underbar.
Kvällen är magisk och stannar hos mig så länge jag lever.
För visst är det så att själen samlar på det som är gott…

Håll fönsterna öppna

Ibland är det nästan för vackert.
För underbart.
Maj blir plötsligt inte bara maj utan också sommar.
Och till syrenernas blommor kommer också sommarens värme.
Vi sitter ute till skymningen.
Äter gott tillsammans. Dricker vin. Har lite efterrätt.
Det blir en fest som bara kom någonstans ifrån.
Som den här sommaren, som bara kom någonstans ifrån.
Och när kaffevattnet kokar upp dansar han och jag till Frank Sinatra med fönsterna öppna mot våren och sommaren.
Och blodboken svävar som sammet i den blå skymningen.
Och koltrasten sjunger så vackert som om den sjöng om både hela livet och döden på samma gång.
Och mitt hjärta nästan håller andan för att det är så vackert.

Nu släcker vi lamporna men låter stearinljusen brinna och Frank sjunger en ballad.
Det är nästan tyst.
Bara trädet där utanför som susar.
Och vi har fönstret öppet ut så att allt det vackra i livet kan komma in.

En annan sorts resfeber

Vad är det som gör att precis innan man ska åka iväg och resa, resa iväg till det turkosa Medelhavet, absolut måste springa iväg och köpa en gul penna, få för sig att köpa nya sockar och låna böcker på biblioteket?
Och plantera om alla de små basilikorna som nu blivit mer än centimeterhöga.
De klarar sig ju. Både basilikorna. Och jag.
Men min resfeber resulterar idag i att jag öppnar fönstret mot våren utanför och planterar om små gröna skott. Trots att jag har så bråttom.
Jag sätter på Mozart pianosonater och utanför hörs fågelkvitter och regn mot jorden.
Jag står där med händerna i jorden, strax innan jag ska upp i luften.
Och jag känner att det finns inget bättre man kan göra just innan man ska resa än att stå där och greppa jorden och låta vårluften fylla köket.
Jag har landat redan innan jag har rest iväg…

Lutar sig mot ljuset

Livet är märkligt.
Men min nysådda basilika letar sig förtröstansfullt ut mot ljuset ändå.

Jag lutar mig mot ljuset jag med.
Det går så mycket lättare att leva då.

En vårdag tvättad med såpa

Idag hände det!
När jag gick ut i trädgården med mattorna för att röja runt med fredagsstädningen så såg jag plötsligt de små blå blommorna på marken. Scillorna.
Små blå vårblommor som, om man lägger sig ner på fyra fötter, luktar förföriskt som en nytvättad vårdag.
En vårdag tvättad med såpa.

Och plötsligt känns allt nytt inom mig.
Som om livet börjar just idag.
Dimmorna ligger vårlätta i trädgården som om de är beredda att lyfta vilken sekund som helst och släppa fram solen och våren.
Så lätt kan också sorg lyfta ibland.
Och jag förstår att det tunga, hur tungt det än känns, bara är som vårlätt dimma. Och i varje ny sekund som finns kan solen bryta igenom.

Jag tror på Annika

När hjärtat är tungt letar själen efter något vackert.
I alla fall min själ.
Jag stod och diskade en tesil när jag plötsligt kom att tänka på något min kloka vän Annika sagt.
Hon berättade vad hennes pappa, som var en klok professor i arkitektur, hade sagt när någon undrade varför ett litet lusthus hade väggar klädda med snäckor.
”Jo, det är för att ge människor tillfälle att tänka vackra tankar.”

Ikväll när hjärtat känns tungt för att det hänt något svårt och plågsamt kom jag att tänka på det.
När det är mörkt och tankarna vill dras till det som är svårt, försök se det vackra.
Det hjälper.

Annika trodde på Gud. Jag vet inte vad jag tror på.

Ibland tror jag att jag tror på Annika.

För att hon var så klok. Så trygg. En sådan trofast vän.

Och just ikväll påminde hon mig vad jag ska tänka på, i det här mörkret som finns omkring mig just nu.

Bara tanken känns vacker.

Vägen som håller mig i ljuset

Ett fasansfullt besked om död når mig.
När döden når en skriker man rakt ut i förtvivlan.
Det vet jag nu.
Man känner det som om man är med i en film. Som om det händer men man är ändå inte där.
Man skriker så att grannarna hör men man bryr sig inte om att man stör.
Människor måste få störa och höras när döden når en.
Döden når oss alla någon gång.
Tänk vad hemskt om världen skulle tysta sina skrik.
Idag. När en dag gått sedan döden gick in i mitt rum, mitt hem, nådde mig gör jag det jag kan för att hitta vägen och ljuset.
Jag gör det jag tänkt att jag skulle göra idag.
Inte allt. Men det jag kan göra.
Jag hade tänkt vara glad idag för det var en speciell dag för mig.
Undrade om det skulle gå.
Och jo. Det gick.
Beskedet som nått mig är på något sätt bortanför min horisont.
En sorg som drabbar den jag älskar mest men ändå mig.
Honom främst. Men också mig.
Jag banar upp vägen och försöker förstå vad som är mitt och inte mitt.
Glädjen var min idag.
Och så också sorgen, för den kom till oss igår.
Men jag gick iväg och gjorde mina ärenden som jag tänkt. Såg till att vara länge i en affär där det var människor. För det var skönt att vara där människor var. Där det var ljust.
På vägen hem såg jag en vårblomma.
Jag såg kommunens arbetare som tog bort vintern och banade väg för våren.
Det kommer en vår tänker jag.
Det finns alltid en vår.
Och sorgen och tårarna river i mig.
Men jag håller mig till vägen som håller mig i ljuset.

Faller med mening

Det är något förlåtande med snö.
Efter en dag som tycks ha kastat mig hit och dit, utan försoning, ser jag snöflingor falla utanför fönstret.
I mörkret faller de omkring.
Men ändå med en mening.
Tätt intill varandra faller de.
Och jag känner något ömt omfamna mina axlar.
En viskning att vila i.
Som får mig att landa försiktigt.
Efter en dag som fallit i mörker.

Livet liksom

Lyssnar på en låt som jag kommer ihåg att jag lyssnade på då. Då för något år sedan.
Ringer lillasyster bara för att berätta att min pojkvän köpt fullkornspasta till mig och att jag nu efter några års överväganden känner att det är dags att bli nyttigare.
Hon svarar med el-tandborsten igång i munnen.
 Jag låtsas vara en el-tandborste jag med.
”Ssssssssssssssszzzzzsssssss…”
Hon surrar i sin tråd och jag i den andra.
”Ssssssssssssssszzzzzsssssss…”
Det är mest det vi säger till varandra.

Och det är onsdag.
Och jag har varit i Göteborg.
Och kommit hem igen.
Och jag har köpt en extra god bulle.
Är rättså förkyld och ganska klok.
Lika delar nyttigt och onyttigt.
Både bulle och fullkornspasta.
Både barn och lite vuxen.
Både jobbig och rättså snäll.
Det är jag det.
Och det är februari och grått och och kallt och varmt på samma gång.
Livet liksom.

Jag ler

Både jag och småfåglarna vet att det är en bra dag idag.
Trots minusgrader.
Vi spritter till samtidigt. Fåglarna kvittrar. Jag ler.
Vi är förnuftiga varelser som är glada för att solen skiner idag på frostiga vägar och vintertrötta kroppar. Vi är kloka nog att inse att det kommer en vår snart. Vi känner av det allesammans idag. Jag och småfåglarna.
Våren ligger bara runt hörnet.
Visshet är en underbar känsla…

Flyger mot friheten i mörkret

Jag såg några flyttfåglar flyga mot friheten mitt i en mörk januarikväll.
Jag stod där i mörkret och skakade några kuddar när ljudet från fåglarna tog form i mörkret.
Tittade upp mot den mörka himlen.
Det var bara svart. Djup svärta. Tills de kom där och bildade ett svagt lysande vitt streck mot himlen.
Några fåglar på väg i mörkret.
Och det påminde mig om att ibland måste man bara ta riktning där i mörkret och flyga mot friheten.
I den riktning man känner är den rätta.
Lita på den känslan man har inom sig.
Det är först då friheten kommer.

Kan inte låta bli att stanna kvar

Glöden i brasan är så fin.
Flanellpyjamasen är så mjuk.
Raggsockarna så sköna.

Kvällen är så sen.
Men jag kan inte låta bli,
att äta en pepparkaksgris, knäcka en nöt, titta på granen en gång till.
Stanna kvar i den här stunden.
Som är så fin.