Vägen som håller mig i ljuset

Ett fasansfullt besked om död når mig.
När döden når en skriker man rakt ut i förtvivlan.
Det vet jag nu.
Man känner det som om man är med i en film. Som om det händer men man är ändå inte där.
Man skriker så att grannarna hör men man bryr sig inte om att man stör.
Människor måste få störa och höras när döden når en.
Döden når oss alla någon gång.
Tänk vad hemskt om världen skulle tysta sina skrik.
Idag. När en dag gått sedan döden gick in i mitt rum, mitt hem, nådde mig gör jag det jag kan för att hitta vägen och ljuset.
Jag gör det jag tänkt att jag skulle göra idag.
Inte allt. Men det jag kan göra.
Jag hade tänkt vara glad idag för det var en speciell dag för mig.
Undrade om det skulle gå.
Och jo. Det gick.
Beskedet som nått mig är på något sätt bortanför min horisont.
En sorg som drabbar den jag älskar mest men ändå mig.
Honom främst. Men också mig.
Jag banar upp vägen och försöker förstå vad som är mitt och inte mitt.
Glädjen var min idag.
Och så också sorgen, för den kom till oss igår.
Men jag gick iväg och gjorde mina ärenden som jag tänkt. Såg till att vara länge i en affär där det var människor. För det var skönt att vara där människor var. Där det var ljust.
På vägen hem såg jag en vårblomma.
Jag såg kommunens arbetare som tog bort vintern och banade väg för våren.
Det kommer en vår tänker jag.
Det finns alltid en vår.
Och sorgen och tårarna river i mig.
Men jag håller mig till vägen som håller mig i ljuset.

Faller med mening

Det är något förlåtande med snö.
Efter en dag som tycks ha kastat mig hit och dit, utan försoning, ser jag snöflingor falla utanför fönstret.
I mörkret faller de omkring.
Men ändå med en mening.
Tätt intill varandra faller de.
Och jag känner något ömt omfamna mina axlar.
En viskning att vila i.
Som får mig att landa försiktigt.
Efter en dag som fallit i mörker.

Livet liksom

Lyssnar på en låt som jag kommer ihåg att jag lyssnade på då. Då för något år sedan.
Ringer lillasyster bara för att berätta att min pojkvän köpt fullkornspasta till mig och att jag nu efter några års överväganden känner att det är dags att bli nyttigare.
Hon svarar med el-tandborsten igång i munnen.
 Jag låtsas vara en el-tandborste jag med.
”Ssssssssssssssszzzzzsssssss…”
Hon surrar i sin tråd och jag i den andra.
”Ssssssssssssssszzzzzsssssss…”
Det är mest det vi säger till varandra.

Och det är onsdag.
Och jag har varit i Göteborg.
Och kommit hem igen.
Och jag har köpt en extra god bulle.
Är rättså förkyld och ganska klok.
Lika delar nyttigt och onyttigt.
Både bulle och fullkornspasta.
Både barn och lite vuxen.
Både jobbig och rättså snäll.
Det är jag det.
Och det är februari och grått och och kallt och varmt på samma gång.
Livet liksom.