En dag toppad med dill och solglimtar

Midsommarafton kommer och jag känner mig lite trött och ledsen.
Inser att jag inte alls vill fira midsommarafton, utan snarare vara för mig själv och ha en alldeles vanlig fredag.
Får man det?
Får man känna så?
Jo. Det får man. För det visar sig att de andra i den tänkta midsommargemenskapen också helst vill vara för sig själva, just den här dagen. Är också lite trötta, just den här dagen.
Och när man släpper kraven om hur det ska vara kommer något alldeles eget växande i sin egen kraft.
En vän, som man tycker särskilt mycket om ringer.
En syster, som man älskar, tittar förbi och visar upp sin kärlek för första gången. Jag öppnar dörren och möts av glada kära ögon.
Min egen kärlek ringer och säger att han längtar efter mig.
Sen kan jag gå där hemma och känna mig nöjd med att ha städat av ett bord. När kraven på dagen släpper mer och mer, kommer lite midsommar fram.
Jag sätter på Evert Taube.
Går in i köket och skrapar nypotatisen och tittar förnöjsamt på dillen som pryder potatiskoket.
Känner mig så nöjd med min dag. Lite förnöjsamt, udda nöjd, mitt i min ensamhet, ungefär som Pettson. I Pettson och Findus.
Mitt i en Taube-vals tar jag lite valssteg och dansar runt.
Midsommarvinden river runt friskt i trädtopparna.
Några solglimtar trillar in däremellan.

Till och med en julsång sjunger Evert utan att något känns fel.
Man kan vara själv på midsommarafton, och lyssna på Knalle Juls vals. Utan att det känns fel.
Man behöver inte vara styrd av traditionerna.
Skönast är att vara styrd av sig själv.
Och jag har styrt in i en skön dag.
Toppad med dill. Solglimtar. Och en och annan jordgubbe.

När smörblommor finns

Gick en promenad med mycket tankar i huvudet och stress i kroppen.
Jag såg vackra smörblommor i vägkanten där jag gick.
Men jag hinner ju inte plocka blommor nu, tänkte mina stressiga tankar.
Hela kroppen var på väg vidare.
Så slog det mig, att när smörblommor finns, då ska man plocka dem.
Inte sen.
Blir min stress mindre av en bukett plockade blommor?
Jag böjer mig ner och plockar här och där. Lysande gula prickar som liksom hälsar mig med budskap från alla andra somrar med plockade smörblommor.
Hittar vackra hundkex och gröna blad som blir som en krans runt det gula.
Hemma igen får buketten pryda byrån i hallen.
Och varje gång jag går förbi under dagen lyser det av liv där.
Som om jag tagit med mig den lugna stunden som blev när jag plockade dem.

Nej. Det är när smörblommor finns som man ska plocka dem.
Verkligheten är bäst när jag har den i handen.

Jag griper tag i jorden

Plötsligt blåser stormen in i mitt liv.
På bara en dag kommer allt farande. Att människor kan dö. Att man kan bli sjuk och sårbar. Att kärlek kan försvinna. Hur stort allt det där är som finns där. Liv. Kärlek. Död. Hur det griper in i varannat.

Under ett besök som varar i timmar på akuten så ser jag allt det där som alltid finns där men som vi i vår trygghet inte ser. Dörrarna står öppna där på akuten. Man hör smärta. Ser smärta. Orolig väntan i långa korridorer. 
På väg hem därifrån, mitt i natten, drar ovädret in. Blixtar som far över hela himlen. Där. Där. Och där. Blixtvita stråk på himlen. Den ena griper in i den andra. Dånet. Regnet som forsar ner så att vägbanan inte syns längre.
Det stormar in.
Och jag vet inte om jag ser vägen längre.

Dagen efter stormen känner jag att det är så stort så jag kan inte greppa det.
Då går jag ut i trädgården och sätter händerna i jorden. Planterar några växter som behöver mig.
Jag griper tag i jorden när jag känner att  jag inte kan greppa det där andra.
Det känns tryggt. Stadigt.
Tankarna som ändå inte kan förstå får vila.
Jag får vila.
Ytterligare en dag går och mitt huvud värker av alla tankar som jag fortfarande inte kan greppa och förstå.
Återigen går jag ut till mina krukor. Till jorden. Låter fingrarna svepa över lavendel och citronmeliss. Känner spröda blad under mina fingrar.
Känner styrkan i livet under mina fingrar.
Luften och dofterna får värken och tankarna att försvinna.
En blekblå skymning med svalors böjar och fullmånens fullhet.
Det finns en fullhet i livets splittring.
Det finns ett möte mellan liv och död.
Men det är så stort att man inte kan greppa det.
Så jag griper tag i jorden.
Och fyller min själ med doften från lavendel.