Lutar sig mot ljuset

Livet är märkligt.
Men min nysådda basilika letar sig förtröstansfullt ut mot ljuset ändå.

Jag lutar mig mot ljuset jag med.
Det går så mycket lättare att leva då.

En vårdag tvättad med såpa

Idag hände det!
När jag gick ut i trädgården med mattorna för att röja runt med fredagsstädningen så såg jag plötsligt de små blå blommorna på marken. Scillorna.
Små blå vårblommor som, om man lägger sig ner på fyra fötter, luktar förföriskt som en nytvättad vårdag.
En vårdag tvättad med såpa.

Och plötsligt känns allt nytt inom mig.
Som om livet börjar just idag.
Dimmorna ligger vårlätta i trädgården som om de är beredda att lyfta vilken sekund som helst och släppa fram solen och våren.
Så lätt kan också sorg lyfta ibland.
Och jag förstår att det tunga, hur tungt det än känns, bara är som vårlätt dimma. Och i varje ny sekund som finns kan solen bryta igenom.

Jag tror på Annika

När hjärtat är tungt letar själen efter något vackert.
I alla fall min själ.
Jag stod och diskade en tesil när jag plötsligt kom att tänka på något min kloka vän Annika sagt.
Hon berättade vad hennes pappa, som var en klok professor i arkitektur, hade sagt när någon undrade varför ett litet lusthus hade väggar klädda med snäckor.
”Jo, det är för att ge människor tillfälle att tänka vackra tankar.”

Ikväll när hjärtat känns tungt för att det hänt något svårt och plågsamt kom jag att tänka på det.
När det är mörkt och tankarna vill dras till det som är svårt, försök se det vackra.
Det hjälper.

Annika trodde på Gud. Jag vet inte vad jag tror på.

Ibland tror jag att jag tror på Annika.

För att hon var så klok. Så trygg. En sådan trofast vän.

Och just ikväll påminde hon mig vad jag ska tänka på, i det här mörkret som finns omkring mig just nu.

Bara tanken känns vacker.