Jag går här och stänger av, en stormig dag.
Solen skiner, vinden viner där ute, och det knakar i huset av stormbyar som pockar på.
Och jag har bestämt mig för att ha mitt alldeles egna strömavbrott.
Startar inga stora dagsprojekt. Börjar inte tänka ut några nya mål.
Sätter mig inte vid datorn och jobbar.
Har precis gjort klart ett stort projekt och bestämmer mig för att låta den här dagen vara tom.
Jag gör en lucka i tiden den här dagen.
Juletiden och stormen pockar så lätt på. Distraherar. Stör. Man borde kanske baka pepparkakor och lyssna på det som stormar.
Men istället gör stormen mig lugn.
Det stormar där ute.
Och här inne är stormens öga. Där där lugnet råder.
Ett rum av lugn där man får vila.
Så viktiga de där luckorna är.
Så ofta vi fyller de där luckorna. Med annat.
Kolla mobilen en gång till. Slötitta på tvn. Träna ett extrapass. Jobba lite mer på det där projektet så det blir ännu bättre.
Men i vinsten på det där som blir ännu bättre. Kanske man själv blir ännu tröttare.
Så många dagar, veckor och månader jag gått nu och inte haft några såna här luckor, som jag har idag.
Och jag känner, att jag är riktigt trött.
Den bästa julkalendern, det är den med en lucka varje dag.
Och kanske ska den luckan vara tom.
Kanske är tomheten den bästa presenten.
Mitt i alla jobbmöten, stress, press, pepparkakor, luciatåg, köpa-en-julklapp till behövs det luckor.
Luckor av lugn.
Luckor av tomhet.
Stormen blåser bort löv och grenar och moln därute.
Lugnet släpper fram vila och ro här inne.
Ibland behövs det strömavbrott.
Och luckor.
En lucka, varje dag, fram till jul.
Så lugnet får ett eget rum att vara i.
