Hittar kärlek så nära

Jag ska ut och resa!
Och plötsligt ser jag hela mitt hem med så mycket kärlek!
Ser minsta vrå, minsta lilla del av det här hemmet som är mitt och inser hur mycket jag älskar det. Inifrån och ut.
Inser hur mycket jag älskar mina systrar, mina nära.
Tänk vad mycket man kan se, precis när man just skiljs ifrån det.
Vad bra att resa bort. Så man ser så tydligt allt fantastiskt man har i livet.

En myra i soffan gör faktiskt en vår

Den första glädjen är alltid den största glädjen.
I alla fall när våren närmar sig.
”Jag hade en MYRA i soffan!” ringer lillasyster glädjestrålande och berättar.
En myra i soffan.
Ett vårtecken lika säkert som motorcykelljudet i trumhinnan en solig dag.
Man bara tar in och njuter, av ljud, ljus, känslor och aningar.
Gyttja. Aldrig är den väl så vacker som när man får klafsa i den de första dagarna i mars. Jorden blir uppmjukad. Precis som man själv.
Allt det där första. Nya.
Till och med ljuset känns nytt. Som färdigproducerat just den HÄR dagen.
Och det kanske det är också.

När jag fryser som mest

När vintern nästan tagit slut, eller har den tagit slut, varvar vi förkylningar med varandra.
Först jag.
Sen lillasyster.
Sen vännen Pia.
Sen jag igen.
Till slut vet vi nästan inte vem som har smittat vem och jag och lillasyster pratar mest på telefon och jämför symtom.
”Nä, det kan inte vara MIN influensa, för du är inte alls så dålig som jag var!” hävdar syster bestämt.
Men jag är jättesjuk, säger jag, och så gafflar vi sådär småtrevligt i telefonen och skrattar mitt i hostattacker och snytpapper och kollar på världskartor och lär oss om länder som ligger långt, långt bort.
En lillasyster kan få vilken förkylning som helst att bli rolig.

Och. Han som jag tycker om. Han har en förmåga att dyka upp precis när jag fryser som mest.
En lång kram. Sen känns allt mörkt, kallt och förkylningar långt borta.
Det finns ett vackert kort där det står, så nära, en sån ära.
Idag kändes det som en ära att få vara nära.
Förbluffad att jag kan växla från kyla till värme på en sekund.
Bara genom att vara nära.
Just honom.

Som om Gud tittar på just mig

Idag satt jag på en spårvagn i Göteborg och var så lycklig så jag fick tårar i ögonen.
En kombination av människor man kan möta i livet. Saker man längtat efter.
Lyxen att sitta på en spårvagn och bara titta på folk.
Tänka på den man tycker om.
Helt plötsligt blev allt så stort så tårarna ville fram där mitt bland folk som pratade, och var på väg nånstans.
Kände mig översköljd av allt gott i livet.
Som om himlen öppnat sig och Gud just i den stunden valt att titta på just,
mig.