Ibland är det inte bort man behöver resa utan hem

Ibland är en veckas storstädning mer värt än en veckas solsemester på Mallora i november när det kommer till avslappning.

Egentligen skulle jag ju göra nåt stort och bra som utvecklade mitt företag den här veckan.

Det ska man ju alltid. Göra stora och bra saker som utvecklar.

Men istället bokar jag av en hel vecka åt att komma ikapp.

Inte komma nån annanstans.

Varken Thailand, Grekland eller Mallorca.

Jag kommer bara hem. Där jag greppar kökssvampar, dammvippor, tvålull och sköljer händerna i hett skurvatten istället för medelhavsvågor.

Och det är… så befriande!

Så lugnande. Ihopsamlande.

Det är rena rama yogan. Som att åka på retreat.

Jag greppar efter spindelnät med ett stort leende på läpparna.

Till tonerna av en vemodig USA-country som sjunger om livets stora, svåra, innerliga sveper jag med en fuktig trasa och tömmer huvudet på alla sen, då, ska, borde och hamnar i ett välsignat flow.

Jag tappar tiden.

Eller är utanför den.

Eller i den.

Helt och håller i nuet.

Ibland är det inte bort man behöver resa utan hem.

Efter en höst som kryssat sig genom en dubbelsidig öroninflammation och jobbuppdrag och fuktskador på ett hus har alla de små hörnen i hemmet, och kanske själen, grott igen.

Nu städar jag ur dem igen.

Kommer hela vägen in i hörnen.

Blir lite rakare i ryggen på nåt sätt.

Växer hela vägen ut.

Hela vägen upp i taket där spindelnätet tillåtits gro.

Jag ger mig tid.

Ibland så mycket mer värdefullt än en veckas solsemester på Mallorca i november.

Eller utveckla sitt företag till nåt stort och bra.

Den här veckan utvecklar jag mig själv och mitt hem till nåt stort och bra.

Och jag låter tiden flöda ut och in genom öppna fönster, så den strömmar öppet och fritt igen.

Medan mina andetag hittar rätt takt i kroppen igen.

Det blommar i november

4 plusgrader.

Och ett vinterkallt regn. Regndropparna trillar på mig som ovälkomna gäster där jag går ner i källaren för att hänga tvätt.

Höstlöven prasslar nästan inte längre under mina fötter. De har lagt sig platt för hösten, och idag, nästan vintern. Som om de tappat sin röst.

Det är då jag kommer på att jag har en rosenskära ute i trädgården som fortfarande blommar.

Jag går dit och ser på vad sommaren lämnat kvar. Vad sommaren vägrat lämna ifrån sig. 

Hittar en rosenknopp.

En lavendel som fortfarande doftar.

Och svagt rosa blommande rosenskära, där en liten blomma får följa med mig in.

Går inåt med min kvist i mina blommiga sommar-träskor, och vinterjacka, och den lilla blomman i min hand känns nästan som en utomjording.

Men ändå känner jag att längst där inne, finns sommaren kvar inom mig.

Det finns inga tydliga gränser i livet.

Även om vi vill kalla det höst, vinter, vår och sommar.

Allt hänger ihop.

Det är därför jag går där med min blomma i handen i ett 4 plusgrader kallt regn. Och känner sommaren långt inom mig. 

Lika mycket som jag känner blomman i min hand.

Kärlek, ro och tro

Så ogudaktigt lycklig.
Bara det.
Eller, så gudaktigt lycklig, där jag går i fredagskvällen kryssandes mellan travar med trädgårdböcker, krispigt nya tulpaner, kärleken som halvsover under mjuka täcken.
Han får en kyss på kinden, och en på foten, av bara farten.
Och musiken letar försiktigt utrymme för sig själv i lägenheten.
Den snickrar vackra musikslingor runt väggarna, upp en sväng i taket. Och så ner och kittlar mig på magen, där jag går och myser i mitt paradis.
Och jag är bara helt enkelt så gudaktigt lycklig.
För jag har fått allt vackert på samma gång.
Kärlek, ro och tro.
Tro nog att känna att paradiset finns på jorden.
Just nu i en lägenhet nära en större väg och en kyrka, med en gnisslande sovrumsdörr som leder in till min sovande kärlek.
Här är mitt paradis.