En lucka, varje dag, fram till jul

Jag går här och stänger av, en stormig dag.
Solen skiner, vinden viner där ute, och det knakar i huset av stormbyar som pockar på.
Och jag har bestämt mig för att ha mitt alldeles egna strömavbrott.
Startar inga stora dagsprojekt. Börjar inte tänka ut några nya mål.
Sätter mig inte vid datorn och jobbar.

Har precis gjort klart ett stort projekt och bestämmer mig för att låta den här dagen vara tom.
Jag gör en lucka i tiden den här dagen.

Juletiden och stormen pockar så lätt på. Distraherar. Stör. Man borde kanske baka pepparkakor och lyssna på det som stormar.
Men istället gör stormen mig lugn.
Det stormar där ute.
Och här inne är stormens öga. Där där lugnet råder.
Ett rum av lugn där man får vila.

Så viktiga de där luckorna är.
Så ofta vi fyller de där luckorna. Med annat.
Kolla mobilen en gång till. Slötitta på tvn. Träna ett extrapass. Jobba lite mer på det där projektet så det blir ännu bättre.
Men i vinsten på det där som blir ännu bättre. Kanske man själv blir ännu tröttare.
Så många dagar, veckor och månader jag gått nu och inte haft några såna här luckor, som jag har idag.
Och jag känner, att jag är riktigt trött.

Den bästa julkalendern, det är den med en lucka varje dag.
Och kanske ska den luckan vara tom.
Kanske är tomheten den bästa presenten.
Mitt i alla jobbmöten, stress, press, pepparkakor, luciatåg, köpa-en-julklapp till behövs det luckor.
Luckor av lugn.
Luckor av tomhet.

Stormen blåser bort löv och grenar och moln därute.
Lugnet släpper fram vila och ro här inne.
Ibland behövs det strömavbrott.
Och luckor.
En lucka, varje dag, fram till jul.
Så lugnet får ett eget rum att vara i.

Just nu är varje dag nog.

Älskar stilla efterjuls-tid.

Januari.

Långsamma promenader med koltrast-prassel. Plötslig sång från ett snårigt buskage. Frostnupna nypon som naturens eget julpynt. Som får hänga kvar ett tag till.

Vill inte ha bråttom.

Trivs på mina öar av januari-tid.

Stilla-tid.

Vilo-tid.

Och i fönsterna vilar bulliga hyacinter. Som växer bara en liten bit i taget.

Bara en liten bit varje dag.

För just nu, är varje dag nog.

Vi behöver inte se bortom horisonten…

Ibland är det inte bort man behöver resa utan hem

Ibland är en veckas storstädning mer värt än en veckas solsemester på Mallora i november när det kommer till avslappning.

Egentligen skulle jag ju göra nåt stort och bra som utvecklade mitt företag den här veckan.

Det ska man ju alltid. Göra stora och bra saker som utvecklar.

Men istället bokar jag av en hel vecka åt att komma ikapp.

Inte komma nån annanstans.

Varken Thailand, Grekland eller Mallorca.

Jag kommer bara hem. Där jag greppar kökssvampar, dammvippor, tvålull och sköljer händerna i hett skurvatten istället för medelhavsvågor.

Och det är… så befriande!

Så lugnande. Ihopsamlande.

Det är rena rama yogan. Som att åka på retreat.

Jag greppar efter spindelnät med ett stort leende på läpparna.

Till tonerna av en vemodig USA-country som sjunger om livets stora, svåra, innerliga sveper jag med en fuktig trasa och tömmer huvudet på alla sen, då, ska, borde och hamnar i ett välsignat flow.

Jag tappar tiden.

Eller är utanför den.

Eller i den.

Helt och håller i nuet.

Ibland är det inte bort man behöver resa utan hem.

Efter en höst som kryssat sig genom en dubbelsidig öroninflammation och jobbuppdrag och fuktskador på ett hus har alla de små hörnen i hemmet, och kanske själen, grott igen.

Nu städar jag ur dem igen.

Kommer hela vägen in i hörnen.

Blir lite rakare i ryggen på nåt sätt.

Växer hela vägen ut.

Hela vägen upp i taket där spindelnätet tillåtits gro.

Jag ger mig tid.

Ibland så mycket mer värdefullt än en veckas solsemester på Mallorca i november.

Eller utveckla sitt företag till nåt stort och bra.

Den här veckan utvecklar jag mig själv och mitt hem till nåt stort och bra.

Och jag låter tiden flöda ut och in genom öppna fönster, så den strömmar öppet och fritt igen.

Medan mina andetag hittar rätt takt i kroppen igen.

Det blommar i november

4 plusgrader.

Och ett vinterkallt regn. Regndropparna trillar på mig som ovälkomna gäster där jag går ner i källaren för att hänga tvätt.

Höstlöven prasslar nästan inte längre under mina fötter. De har lagt sig platt för hösten, och idag, nästan vintern. Som om de tappat sin röst.

Det är då jag kommer på att jag har en rosenskära ute i trädgården som fortfarande blommar.

Jag går dit och ser på vad sommaren lämnat kvar. Vad sommaren vägrat lämna ifrån sig. 

Hittar en rosenknopp.

En lavendel som fortfarande doftar.

Och svagt rosa blommande rosenskära, där en liten blomma får följa med mig in.

Går inåt med min kvist i mina blommiga sommar-träskor, och vinterjacka, och den lilla blomman i min hand känns nästan som en utomjording.

Men ändå känner jag att längst där inne, finns sommaren kvar inom mig.

Det finns inga tydliga gränser i livet.

Även om vi vill kalla det höst, vinter, vår och sommar.

Allt hänger ihop.

Det är därför jag går där med min blomma i handen i ett 4 plusgrader kallt regn. Och känner sommaren långt inom mig. 

Lika mycket som jag känner blomman i min hand.

Kärlek, ro och tro

Så ogudaktigt lycklig.
Bara det.
Eller, så gudaktigt lycklig, där jag går i fredagskvällen kryssandes mellan travar med trädgårdböcker, krispigt nya tulpaner, kärleken som halvsover under mjuka täcken.
Han får en kyss på kinden, och en på foten, av bara farten.
Och musiken letar försiktigt utrymme för sig själv i lägenheten.
Den snickrar vackra musikslingor runt väggarna, upp en sväng i taket. Och så ner och kittlar mig på magen, där jag går och myser i mitt paradis.
Och jag är bara helt enkelt så gudaktigt lycklig.
För jag har fått allt vackert på samma gång.
Kärlek, ro och tro.
Tro nog att känna att paradiset finns på jorden.
Just nu i en lägenhet nära en större väg och en kyrka, med en gnisslande sovrumsdörr som leder in till min sovande kärlek.
Här är mitt paradis.

Nånstans mellan regndropparna hittar julkänslan ändå fram...

Julen är en känsla.
En känsla som vinner över regn, plusgrader och mörker.
En känsla som vinner över stress och otillräcklighet.
Nånstans hittar den fram till oss ändå.
Mellan regndropparna.
Mellan bryten på stora affären med alla människorna i alla köerna som är före.

När solen, som aldrig syntes igår var på väg att gå ner, cyklade jag i ett ösregn för att köpa julgran. Det strilade. Det skvätte. I solens frånvaro var det bara cykellampan som lyste. Resten var mörkgrått.
Så där i ösregnet står två farbröder och säljer julgranar.
Det vräker ner.
Jag är genomblöt.
De är genomblöta.
Alla granarna är dyblöta.
Och jag är ÖVERLYCKLIG!!!
Det spelar ingen roll om det så haglar och stormar.
När jag köper julgran är alla de inre ljusen av lycka på.
Så går jag där bland regnpölarna med ett stort leende och väljer och väljer.
”Blir det bra med den här?” undrar den ena farbrorn.
”Ja, kanske,” säger jag, som alltid måste titta på alla granarna innan jag bestämmer. Jag måste få den där känslan inifrån. Den känslan som säger Det där är MIN gran!
Så håller farbrorn upp den tionde eller är det tolfte granen i ordningen och plötsligt så kläcker det till inom mig.
”Ja! Den är det!”
Och jag står där och strålar av lycka med en dyblöt julgransfarbror som nog bara vill in i värmen och hem till ett torrt hem igen.
”Är det kanske svårt att känna julkänslor i det här vädret?” undrar jag.
”Ja,” suckar farbrorn, som nog stått alldeles för länge ute i vätan. För länge ute i mörkret. För sen fortsätter han: ”Och så säger de på nyheterna att det ska vara så här ända fram till midsommar!”
Jag säger inget, för han ser så olycklig ut. Även om jag är rätt övertygad om att han inte hört att det ska vara det här vädret ända till midsommar.
Sen cyklar jag hem.
Med ett stort leende.
Ännu blötare.
Med nyheten inom mig att det ska vara mörkt och regna ända till midsommar.
Och inom mig brinner det bara hundra tusen vackra små ljus av lycka.

Se vinden susa

Vaknar och ligger och lyssnar på söndagen.
Tystnad. Vindsus. Ett försiktigt fågelkvitter. Och sedan, kyrkklockorna som ringer.

Solen skapar ett skuggspel på mina rullgardiner. Det böljar löv inne hos mig. De dansar omkring, i grupp och sedan för sig, i den där stilla vinden som är där ute. Som sedan solen lyser på och ger mig ett morgonens skådespel där jag ligger i sängen.

Det där ljuset. De där ljuden, gör att jag inte vill somna om, trots att jag behöver det.
Kanske för att det finns annat man också behöver när man är trött.

Som att lyssna på tystnad och försiktigt fågelkvitter.
Och se vinden susa, på morgonens vita rullgardiner.