Det här trädet, är hela världen

Går ut i midnattsmörkret för att hämta in min blommiga kaffekopp som står och blommar ute i trädgården.
Blir välkomnad av suset från stora blodboken.
Allt annat är tyst och stilla. Resten av världen varken hörs eller syns. Det känns som om jag är i en värld för sig. Som bara består av den här natten. Det här trädet. Där suset stilla säger välkommen.

Jag plockar ihop mitt blommiga finporslin som klingar lite i natten. Tar kudden och bordsduken, och trött och lite ledsen som jag är, får jag lust att ta stolsdynan som kudde och bordsduken som filt, och lägga mig där under trädet.
Vila där.
Bli vyssjad där, av hundra och åter hundra boklöv som lever hela sina liv på just detta enda och samma träd tills de virvlar iväg en höstdag mot sitt slut.

Ikväll vill jag nästan att det här trädet är hela världen.
Så jag kan lägga mig där med min stolsdyna till kudde och min blommiga duk som filt, och vila från världen där ute. För en stund, en natt, tänka att det är nog att leva sitt liv under ett träd.
Tills jag sen ska virvla vidare.

När dagen ska till att vila

Jag smyger ut i den midsommarblå skymningen för att vattna mina blomster.
Står där i midsommarljust mörker och droppar vatten på krassen och vallmon.
På malvan och salladen.
De får näring.
Jag med.
Jag står där i min kvällstysta värld och andas in lavendeldoft och svalpip, lugn och rymd.
Det är som om dagen växer, precis när den ska till att vila.

Efter att ha vattnat mina blommor, och mig själv, går jag in, med lugnare andetag.
Och i lugnet växte nog även jag en millimeter...