Nånstans mellan regndropparna hittar julkänslan ändå fram...

Julen är en känsla.
En känsla som vinner över regn, plusgrader och mörker.
En känsla som vinner över stress och otillräcklighet.
Nånstans hittar den fram till oss ändå.
Mellan regndropparna.
Mellan bryten på stora affären med alla människorna i alla köerna som är före.

När solen, som aldrig syntes igår var på väg att gå ner, cyklade jag i ett ösregn för att köpa julgran. Det strilade. Det skvätte. I solens frånvaro var det bara cykellampan som lyste. Resten var mörkgrått.
Så där i ösregnet står två farbröder och säljer julgranar.
Det vräker ner.
Jag är genomblöt.
De är genomblöta.
Alla granarna är dyblöta.
Och jag är ÖVERLYCKLIG!!!
Det spelar ingen roll om det så haglar och stormar.
När jag köper julgran är alla de inre ljusen av lycka på.
Så går jag där bland regnpölarna med ett stort leende och väljer och väljer.
”Blir det bra med den här?” undrar den ena farbrorn.
”Ja, kanske,” säger jag, som alltid måste titta på alla granarna innan jag bestämmer. Jag måste få den där känslan inifrån. Den känslan som säger Det där är MIN gran!
Så håller farbrorn upp den tionde eller är det tolfte granen i ordningen och plötsligt så kläcker det till inom mig.
”Ja! Den är det!”
Och jag står där och strålar av lycka med en dyblöt julgransfarbror som nog bara vill in i värmen och hem till ett torrt hem igen.
”Är det kanske svårt att känna julkänslor i det här vädret?” undrar jag.
”Ja,” suckar farbrorn, som nog stått alldeles för länge ute i vätan. För länge ute i mörkret. För sen fortsätter han: ”Och så säger de på nyheterna att det ska vara så här ända fram till midsommar!”
Jag säger inget, för han ser så olycklig ut. Även om jag är rätt övertygad om att han inte hört att det ska vara det här vädret ända till midsommar.
Sen cyklar jag hem.
Med ett stort leende.
Ännu blötare.
Med nyheten inom mig att det ska vara mörkt och regna ända till midsommar.
Och inom mig brinner det bara hundra tusen vackra små ljus av lycka.

Se vinden susa

Vaknar och ligger och lyssnar på söndagen.
Tystnad. Vindsus. Ett försiktigt fågelkvitter. Och sedan, kyrkklockorna som ringer.

Solen skapar ett skuggspel på mina rullgardiner. Det böljar löv inne hos mig. De dansar omkring, i grupp och sedan för sig, i den där stilla vinden som är där ute. Som sedan solen lyser på och ger mig ett morgonens skådespel där jag ligger i sängen.

Det där ljuset. De där ljuden, gör att jag inte vill somna om, trots att jag behöver det.
Kanske för att det finns annat man också behöver när man är trött.

Som att lyssna på tystnad och försiktigt fågelkvitter.
Och se vinden susa, på morgonens vita rullgardiner.

Även fast solen gått ner

Solen är på väg ner.
Den är så nära hustaken.
Om några minuter kommer den ha gått ner men jag skyndar mig ut med kaffekoppen, och en bit choklad, ändå.

Hela dagen har jag längtat efter den stunden. Att få sitta där i solens strålar och bli omfamnad. Samla ihop livet lite. Staka ut en ny väg.

Och så nu, när jag äntligen var så nära har livet skakats om. Pappa har hamnat på sjukhus igen. Det som skulle gjorts idag, packa, styrka, ordna, fixa, allt det försvinner. Jag stelnar till när jag får veta.
Packningens prioritet sjunker som en sten.
Jag sjunker som en sten jag med. Kommer väldigt mycket ner på jorden. Och det är just då, som jag känner att även fast solen är på väg ner, så måste jag, måste jag få sitta där de där sista minuterna innan den blir till skugga bakom hustaken.

Med andan i halsen skyndar jag mig ut. Med duk och dyna, kaffe och choklad.
Jag behöver det idag.
Jag behöver solen idag.

Vi går på jorden vi människor, med allt vad det innebär, och för att orka måste man få mötas av solens strålar, av ljuset.

Jag kommer precis i sista stunden. Jag sätter mig ner och solen skiner på mig och det känns som om jag blir räddad. Fångas in. Lyfts upp. Omfamnas av något jag behövde i just den här stunden.
Det är lite kallt. Men det är underbart.
Och solen finns där, strax ovanför hustaken.
Låga strålar hittar fram genom blodbokens blad. Det regnar lite löv. Tiden står stilla.
Jag andas ut.
Och andas in.
Och jag känner att även fast det känns så där förbaskat mörkt, även fast solen gått ner, så kommer jag alltid leta mig ut, dit där den varit.
Även fastän det nästan är för sent, kommer jag alltid leta efter ljuset.

Dröjer tills daggen fäller en droppe på min kind

De andra går in men jag dröjer mig kvar.
Dröjer mig kvar i känslan och sommaren.
Dröjer mig kvar vid måsarna som sveper över himlen som börjat bli rosablå. Svalorna som piper.
Lugnet som faller.
Skymningen som faller.
Daggen som faller.
Jag dröjer tills daggen fäller en droppe på min kind och duken på bordet blivit fuktig.

Det ska kännas, att det är sommar, så det kan stanna kvar hela livet, att det om och om igen är sommar.

Sommar är inget flyktigt som kärleken sa vid första skålen till kvällen middag.
Sommar är varaktigt.
Sommar kan stanna kvar hela livet.
Om jag känner tillräckligt.
Stannar kvar en stund till, när de andra går in.
Dröjer mig kvar i känslan och sommaren.

Sommaren fäller en droppe dagg på min kind.
Den är inte flyktig så länge jag kan känna den.

Det här trädet, är hela världen

Går ut i midnattsmörkret för att hämta in min blommiga kaffekopp som står och blommar ute i trädgården.
Blir välkomnad av suset från stora blodboken.
Allt annat är tyst och stilla. Resten av världen varken hörs eller syns. Det känns som om jag är i en värld för sig. Som bara består av den här natten. Det här trädet. Där suset stilla säger välkommen.

Jag plockar ihop mitt blommiga finporslin som klingar lite i natten. Tar kudden och bordsduken, och trött och lite ledsen som jag är, får jag lust att ta stolsdynan som kudde och bordsduken som filt, och lägga mig där under trädet.
Vila där.
Bli vyssjad där, av hundra och åter hundra boklöv som lever hela sina liv på just detta enda och samma träd tills de virvlar iväg en höstdag mot sitt slut.

Ikväll vill jag nästan att det här trädet är hela världen.
Så jag kan lägga mig där med min stolsdyna till kudde och min blommiga duk som filt, och vila från världen där ute. För en stund, en natt, tänka att det är nog att leva sitt liv under ett träd.
Tills jag sen ska virvla vidare.

När dagen ska till att vila

Jag smyger ut i den midsommarblå skymningen för att vattna mina blomster.
Står där i midsommarljust mörker och droppar vatten på krassen och vallmon.
På malvan och salladen.
De får näring.
Jag med.
Jag står där i min kvällstysta värld och andas in lavendeldoft och svalpip, lugn och rymd.
Det är som om dagen växer, precis när den ska till att vila.

Efter att ha vattnat mina blommor, och mig själv, går jag in, med lugnare andetag.
Och i lugnet växte nog även jag en millimeter...

Varmt mitt i februari

Februaristilla.
En Alla hjärtans dag.
När han har somnat. Och klockan är över tolv.
En glipa mellan dag och natt. Min dag är inte över än. Min natt är inte här än.
Februari.
En glipa mellan vinter och vår. För själen längtar efter vår men kroppen är kvar i vintern.
Gråa dagar. Kalla dagar. Stilla dagar.
Som tulpanerna som håller hårt i sina knoppar och inte släpper taget än.
Och ändå, i tankarna, i själen, i hjärtat, alla dessa längtor och planer och drömmar.
Inuti har det börjat blomma och växa.

Det finns där inne i mig nu. Aprilfärska dagar med fågelkvitter genom sovrumsfönstret.
Själen som tinat närmre himlen.
Världen öppnar sig.
Som min tulpanbukett snart kommer göra.
Kanske redan imorgon.

Men tills dess öppnar jag fönstret mot vinternatten.
Kall skön luft tassar in.
Och jag tror att han där inne i sovrummet vaknat till.
Och det blir varmt.
Mitt i februari.