Löv-Kajsa

Ända sedan löven började bli smått röda och gula har jag längtat
efter att fotografera Kajsa tillsammans med de vackra gyllene tonerna.
Kajsa passar bra ihop med höstlöv.

Tryck på paus i livet också

Eftermiddag.
Lite mulet ute.
Sitter och kollar på nät-föreläsningar på datorn.
Hör plötsligt ett litet snarkande från sovrummet.
Pojkvännen som ligger där och läser verkar ha somnat.
Ett litet snarkande till.
Måste gå och kolla.
Smyger dit och hittar en liten 185 centimeters lång man ihopkurad sovande under en filt.
Rofyllt sovande som ett litet barn.
Eller en liten katt.
Kan inte låta bli att klappa på honom lite.
Han vaknar till. Alldeles varm. Yrvaken. Mjuk.

Det är helt omöjligt att inte lägga sig bredvid.
Kalla. Kantiga jag. Bredvid varma mjuka honom.

Föreläsningarna kan vänta i fem minuter.
Vilket tur att man kan trycka på paus i livet också.
Inte bara på datorn…

Och det är bara underbart

Vissa dagar blir lite magiska.
Som den här dagen när de sa att det skulle bli kallt och dagen istället blev varm med en våraning i luften.
Jag springer uppför Avenyn och blir svettig i min vinterjacka.

Lustiga saker händer den här dagen.
Som att jag skryter inför Anna-Karin om att jag intervjuat Sven-Bertil Taube.
”Och jag har serverat kungen och Silvia!” säger hon då.
Och min berättelse lägger sig framför hennes fötter nästintill. Besegrad.
Och sen när vi går på en trevlig lunch tillsammans, till ett inpyrt litet kafé på Avenyn som serverar räkmacka på mörkt bröd i en halvmörk lokal med kaffe till, då händer det märkliga.
”Titta vem som går där!” säger Anna-Karin.
Och jag tittar ut. Och där går Sven-Bertil Taube förbi.

Vad är oddsen för det?
Vi tittar bara på varandra där på kaféet och skrattar och tycker att det var dagens händelse.

Men sen.
Får jag ännu en stund som går rakt in i själen.
Det är ännu varmare när skolan är slut för dagen. Jag ser sol-njutande människor på bänkar. Och jag blir sugen på glass. Mitt i oktober.
Jag köper en isglass och går och sätter mig vid kanalen i en underbar solvila.
Sitter där, i vinterjackan, med min isglass i höstsolen som gassar.
Och det känns både som höst och vår på samma gång.
Och det är bara underbart.

Kram-patrull med ett uppdrag

Jag är iväg i storstan och ser stora, nya saker och många människor.
Blir förundrad över alla möjligheter och val och böcker och allt som finns.

När jag kommer hem, känner jag mig ändå tom. Som om alla de där möjligheterna tog hela utrymmet på hårddisken i mig.

Jag bestämmer mig för att gå en liten promenad runt kvarteret för att få ny luft och nytt utrymme i mig.
Väl ute kommer jag på att jag har ju en syster precis runt hörnet. Jag inser att det klokaste jag kan göra när jag känner mig tom är att få lite kärlek.

Jag vänder om och tar en ny väg. På vägen dit ser jag vackra oktober-rosor. Röda med den där vackra röda färgen som säger att något redan är över, håller på att försvinna. Men med tillräckligt mycket kvar av det som varit för att minnet av allt det vackra lyser där. Fortfarande.
Minnesvackra oktober-rosor ser jag på min väg.

Hos lillasyster blir både hon och jag glada över kram-patrullens uppdrag.
Vi blir glada av varandra.
Sen kommer lillasysters katt Pippi fram och ger mig en puss.
Det sista jag ser när jag stänger dörren är kära lillasyster och Pippi som vinkar mot mig och ler.

Jag har definitivt formaterat om min inre hårddisk och fått nytt utrymme inom mig.

Låter naturen duka mitt bord

Höstljuset letar sig fram på en dimmig himmel och klär in allt, löv, och solrosor och bänkar i ett vackert ljus.
Bokollonen dunsar vilsamt ner på marken med ett ljud som känns som om det sätts punkt för sommaren.
När jag går ut i oktobersolen för min fika har löven lagt sig på utebordet som en egen duk.
Jag lägger undan min egen duk och låter naturen pryda bordet till mitt kaffe.