Blommande lavendel i mörkret för min farbror Åke

Min farbror, Åke, försvann ifrån oss idag.
Ikväll.
Jag kan inte förstå det. Hjärtat känns så tungt.
Ute har det blivit mörkt.
En stor del av mitt liv känns borta. Den delen jag växte upp med. Där farbror Åke och Marianne alltid kom tillsammans. Glada kräftskivor. Återkommande födelsedagar. Kusiner och farbröder.
Farfar och farmor.
Inte tätt, men heller inte sällan sågs vi.
Vi visste att vi fanns där.
Vi hörde ihop.
Nu är en del av oss borta.
Ute i mörkret doftar min lavendel. Ute regnar det och är mörkt.
Jag måste gå ut i mörkret och bära in doftande lavendel i ljuset för min farbror.
Vill det.
Ibland måste man våga ut i det mörka, därför att andra tvingas finnas i ett ännu större mörker.
Till sist kan vi alla stiga in i ljuset. Tillsammans.

Kanske du inte förstår mina rader, du som läser det här, men min farbror är borta.
Och det känns så sorgligt.
Jag förstår det inte själv.

Vår i luften

Plötsligt bryter solen fram. Efter en dag full av moln.
Och just då kommer lillasyster och visar sin nya klänning som hon fyndat.
Jag sätter igång ”I say a little prayer”. Låten som jag alltid lyssnar på när det är vår.
Och så när lillasyster kommer ut i sin nya fina klänning, blommig som en majdag, och solen tar sig in genom fönstret så känns det plötsligt precis som vår.
Mitt i juli.
Vilken sprängkraft det finns i livet!

Bara en tillfällighet

Ibland är livet bara motigt, snårigt.
Hopplöst utan räta vägar.
Sent i natten ger jag mig ut för att vara katt-vakt. Är sorgsen för sånt som inte går att göra något åt.
Vet inte hur jag ska orka. Varken katt-vakten eller det andra i livet.
Så mitt i natten, strax efter tolv, kommer hjälpen.
”TRY” står det på bilen som kör förbi mig strax intill där på parkeringen.
”TRY” med stora bokstäver.
Försök!
En registrerings-skylt bara, på en bil som kör förbi. Bara en tillfällighet.
Bara en tillfällighet?
Nej.
Jag tror inte det.
Jag tror vi ser det vi behöver se.
Jag får hjälp på vägen.
En uppmaning att försöka hitta lösningar.
Och det kom mitt i natten med ljuset från en registreringsskylt, när jag kände mig ensam i världen.

Plötsligt får jag tanken, att jag nog inte är det…

Två jordgubbar kvar i asken

Så kom sommaren äntligen.

Och jag och kära Anna gick på stan och pratade väsentligheter som att man borde börja springa och ”Åh, vad det är härligt med sol” och klänningar och glass på stan. Och rosor luktar så gott.

Sen åker jag till kärleken och vi sitter och ser ut över havet och äter gott och bara håller om varandra och blir omhållna av sommaren.

Och man fryser inte. Och pannan blir lite röd av solen. Och jag blir plötsligt rörd och börjar gråta lite när jag ser honom vid min sida som ler så glatt, bara för att han ser mig.

Och väl hemma silar jag fläderblomssaften som är färdig idag. Provsmakar. 

Sen när allt är perfekt och jag är fylld långt över brädden öppnar jag kylskåpet och hittar två jordgubbar kvar i en ask.

Två jordgubbar kvar i asken. Precis så känns det i mig idag.

Som om livet bjuder på mer än vad jag nånsin kunde ana.

Han ler så underbart när han ser… 

Mig.