Bara en grönkåls-kokar-gryta-promenad bort

”Då sätter jag på kaffet!”
Jag har något alldeles unikt.
En lillasyster på 150 meters avstånd.
Om jularna går jag den lilla sträckan med en gigantisk grönkåls-kokar-gryta, och tänker att det är precis lagom håll att ha en syster på.
En lagom promenad med en stor, stor gryta.
Inte längre bort än så är hon.
Och nu när jag lägger på luren, och hon säger: ”Då sätter jag på kaffet.” Då vet jag att jag är där lagom till kaffet runnit ner.
Inga miljoner i världen är värt mer än det.

En annan dag

Annandagen är verkligen en annan dag.
För. Det är inte alla dagar som jag pratar i telefon med storasyster om praliner.
Som om det är det viktigaste.
Och det är inte varje dag jag bara går och har det lugnt en hel dag utan att tänka på deadlines, redovisningar, fredagsstädningar och sånt.
Nej. Idag är det inte sånt.
Idag är det annat.
Idag är det laga god mat till honom och mig.
Idag sitter han i ett hörn och läser en bok.
Får en kopp kaffe i sin favoritkopp.
Vi går en liten havspromenad.
Havet är grått och vilt. Som om det vill kasta loss från allt gammalt. Som om det vill till något, annat…
Sen.
En kopp kaffe vid brasan.
Och efter att ha fått god mat hos lilla-syster äter jag två praliner när jag kommer hem, och hänger upp en glittrande vacker sak till i granen.
Inget annat är i mina tankar.

Det är därför det heter annandagen.
Och nu blåser jag ut ljuset och går och lägger mig i sängen och somnar till nästa dag.

God Jul!

Gästerna har gått.
Alla klapparna jag fått.
Knäcker en nöt.
Tänker att jag är rätt söt.
Som tror på tomtar och kärlek.
Som tänker att vi räcker till,
bara vi vill.
Och allt det där som gick fel
är bara en del
av allt som finns
när vi tänker tillbaka och minns.

Nu sjunger Frank Sinatra bara för mig,
och just nu skriver jag för dig.

God Jul.
Ärligt talat…
är inte livet rätt kul?

Det är grönkålen som gör hallänningen

Det är grönkålen som gör hallänningen.
Det inser jag när jag sent på kvällen går över en snö-frostig mark under månens sken med en stor, stor säck med grönkål. Nästan för stor att bära.
Grönkålen är bärgad, tänker jag.
Det kan bli jul.
Jag är trygg.
Jag går där i mörkret och nästan kramar om säcken med ett litet leende alldeles för mig själv.

Sen kommer jag in i värmen hemma och det ska till att kokas.
Förberedelserna kan tyckas tråkiga men varje liten del av det här koket är en fröjd.
Lägga fram stora träsleven.
Röja på diskbänken.
Ställa fram stora, stora grytan som jag lånat av mamma som hon också kokat grönkål i i en väldig massa år. Årtionden till och med.
Läsa mitt lilla recept.

Och sen sköljer jag grönkål. Sköljer och sköljer. Säcken är stor.
Det frasar så härligt om grönkål. Som små dansande ballerinors kjolar.
Vattnet kokar upp i grytan och ångor lägger sig som dimmor på fönstren i mitt röda kök.
Sen dansar kålen ner i grytan.
Det luktar.
Det värmer.
Det glädjer.

Jag vet inte vad det är.
Men det känns att vara hallänning när det är jul.
Det är grönkålen som gör hallänningen.
Och nu kan den här hallänningen andas ut.

Tätt med pärlor

Jag har alla redan köpt sex julklappar!
Känner mig som en hjälte.
Sex julklappar den sjätte december.

Då får man luta sig tillbaka med en kopp kaffe och pepparkakor.
Mmmmm.
Livet trär pärlor på min tråd så tätt just nu.

Med hjärtat fullt av kärlek

Jag är lycklig, så lycklig.
Har bakat pepparkakor hela dagen med systrarna mina.
Har hjärtat så fullt av kärlek så jag skulle kunna lyfta mot stjärnehimlen.
Vi bakar och skrattar. Pratar om kärlek och livet. Skrattar igen. Flyttar på grisar och hjärtan medan dagen förlorar sig in i en vacker blå skymning.
Sen tar tröttheten vid. Vi samlas vid brasans glöd och knaster. Krispiga pepparkakor på faten och kopparna med hjärtan på.

När jag springer ner till förrådet för att hämta mer ved skymtar ljuset där inifrån genom fönsterna.
Mina systrar.
Vårt pepparkaksbak.
Hastar där i mörkret på väg in till ljuset och värmen igen med veden och tänker: ”Dör jag nu, så dör jag lycklig.”
Livet blir inte bättre än så här.
Och nu somnar jag med pepparkaksdoft i mitt hem och hjärtat fullt av lycka och kärlek.

Få somna om – Det är helg det

En dag som börjar med att vakna precis när det ljusnar.
En stormig dag.
Det viner utanför fönstret. Och hundratals råkor kraxar i blodboken utanför fönstret.
Mörka moln på himlen släpper igenom morgonsolens rödgyllene ljus så det känns spökligt.
Efter en titt ut genom fönstret kryper jag ner i sängen igen.
Lördag.
Få somna om.
Till hundratals kraxande råkor.
Det är helg det.

Plötsligt hittar jag färgerna i mig igen

Jag är ute och far i världen som är novembergrå och tycks ha tappat alla sina färger.
Det är mycket som ska hinnas under dagen och jag är stressad.

Så när novemberskymningen släcker ner dagen kommer jag hem och känner mig själv lite färglös, och splittrad. Tankarna går i staccato-takt i hjärnan och jag känner det som om inget riktigt nått in till mig idag.

Så ställer jag mig och stryker.
Först lite lakan.
Sen hittar jag ett gammalt förkläde i strykhögen. Mammas mosters gamla förkläde från 50-talet som legat där längst nere i stryk-högen och blivit osynligt.

Jag fäster ögonen på det, där vid strykbrädan. Brer ut det. Stryker det slätt och förundras över vackra mönster. Klara färger. Jämna sömmar. Sömmar som tycks ha gjorts med en närvaro. Helt utan tankar som gått i staccato.

Jag blir lugn och närvarande där vid strykbrädan.
Tiden skiftar om. Från mycket till lite. Från fart till lugn.
Och plötsligt blir dagen både full av färg. Och närvaro.
Med ett förkläde från 50-talet hittar tiden en lucka i mig.
Och jag blir lugn.
Och hittar färgerna i mig igen.

Glöda så där lite lagom

Lyx en frusen novemberdag.
Att få stanna halvvägs på vägen hem och bli bjuden på kramar och oxfilé hos någon man tycker om.

Att sen få gå in i en varm buss med brummande fläktar och få bli lite varm efter en lång kall dag.

Känna lycka över att bo i en småstad som är så liten så när bussen kör genom rondellerna där så kör de rakt över dem. För att de är för små att kunna köra runt.

Få ta en varmdusch hemma.

Sen tända en brasa.

Dra fram sin lilla röda soffa till brasan och ligga där och pyra i flanellpyjamas.

Glöda så där lite lagom. I novemberljuset.

Och sen när man inte tror det kan bli lyxigare, så plockar jag fram min bärbara dator och sätter den bredvid på en pall och tittar på tv-serien jag följer.

Och värmen bara värmer, mer och mer…

Novemberljus

Vem har sagt att november är mörk och kall.
November har sitt eget ljus. Och sin egen värme.
Från brasan.
Och från honom som sitter bredvid.

Löv-Kajsa

Ända sedan löven började bli smått röda och gula har jag längtat
efter att fotografera Kajsa tillsammans med de vackra gyllene tonerna.
Kajsa passar bra ihop med höstlöv.

Tryck på paus i livet också

Eftermiddag.
Lite mulet ute.
Sitter och kollar på nät-föreläsningar på datorn.
Hör plötsligt ett litet snarkande från sovrummet.
Pojkvännen som ligger där och läser verkar ha somnat.
Ett litet snarkande till.
Måste gå och kolla.
Smyger dit och hittar en liten 185 centimeters lång man ihopkurad sovande under en filt.
Rofyllt sovande som ett litet barn.
Eller en liten katt.
Kan inte låta bli att klappa på honom lite.
Han vaknar till. Alldeles varm. Yrvaken. Mjuk.

Det är helt omöjligt att inte lägga sig bredvid.
Kalla. Kantiga jag. Bredvid varma mjuka honom.

Föreläsningarna kan vänta i fem minuter.
Vilket tur att man kan trycka på paus i livet också.
Inte bara på datorn…

Och det är bara underbart

Vissa dagar blir lite magiska.
Som den här dagen när de sa att det skulle bli kallt och dagen istället blev varm med en våraning i luften.
Jag springer uppför Avenyn och blir svettig i min vinterjacka.

Lustiga saker händer den här dagen.
Som att jag skryter inför Anna-Karin om att jag intervjuat Sven-Bertil Taube.
”Och jag har serverat kungen och Silvia!” säger hon då.
Och min berättelse lägger sig framför hennes fötter nästintill. Besegrad.
Och sen när vi går på en trevlig lunch tillsammans, till ett inpyrt litet kafé på Avenyn som serverar räkmacka på mörkt bröd i en halvmörk lokal med kaffe till, då händer det märkliga.
”Titta vem som går där!” säger Anna-Karin.
Och jag tittar ut. Och där går Sven-Bertil Taube förbi.

Vad är oddsen för det?
Vi tittar bara på varandra där på kaféet och skrattar och tycker att det var dagens händelse.

Men sen.
Får jag ännu en stund som går rakt in i själen.
Det är ännu varmare när skolan är slut för dagen. Jag ser sol-njutande människor på bänkar. Och jag blir sugen på glass. Mitt i oktober.
Jag köper en isglass och går och sätter mig vid kanalen i en underbar solvila.
Sitter där, i vinterjackan, med min isglass i höstsolen som gassar.
Och det känns både som höst och vår på samma gång.
Och det är bara underbart.

Kram-patrull med ett uppdrag

Jag är iväg i storstan och ser stora, nya saker och många människor.
Blir förundrad över alla möjligheter och val och böcker och allt som finns.

När jag kommer hem, känner jag mig ändå tom. Som om alla de där möjligheterna tog hela utrymmet på hårddisken i mig.

Jag bestämmer mig för att gå en liten promenad runt kvarteret för att få ny luft och nytt utrymme i mig.
Väl ute kommer jag på att jag har ju en syster precis runt hörnet. Jag inser att det klokaste jag kan göra när jag känner mig tom är att få lite kärlek.

Jag vänder om och tar en ny väg. På vägen dit ser jag vackra oktober-rosor. Röda med den där vackra röda färgen som säger att något redan är över, håller på att försvinna. Men med tillräckligt mycket kvar av det som varit för att minnet av allt det vackra lyser där. Fortfarande.
Minnesvackra oktober-rosor ser jag på min väg.

Hos lillasyster blir både hon och jag glada över kram-patrullens uppdrag.
Vi blir glada av varandra.
Sen kommer lillasysters katt Pippi fram och ger mig en puss.
Det sista jag ser när jag stänger dörren är kära lillasyster och Pippi som vinkar mot mig och ler.

Jag har definitivt formaterat om min inre hårddisk och fått nytt utrymme inom mig.

Låter naturen duka mitt bord

Höstljuset letar sig fram på en dimmig himmel och klär in allt, löv, och solrosor och bänkar i ett vackert ljus.
Bokollonen dunsar vilsamt ner på marken med ett ljud som känns som om det sätts punkt för sommaren.
När jag går ut i oktobersolen för min fika har löven lagt sig på utebordet som en egen duk.
Jag lägger undan min egen duk och låter naturen pryda bordet till mitt kaffe.

En klok människa

Veckan är gjord och trots att jag har massor med saker jag egentligen vill göra tvingas jag ner i soffan av trötthet. Det går inte att diskutera med den här tröttheten. Det är den som bestämmer nu.
Sitter där och pyser och tittar på något på tv som inte riktigt går in.
Är trött, trött, trött.
Pratar i telefon och till slut när tröttheten liksom inte har nån gräns reser jag mig upp. Sätter på musik, Dancing Queen, högt, högt och börjar dansa.

Känner hur jag dansar ur mig veckans trötthet och stress.
Virvlar runt.
Gör benkickar.
Till slut känner jag mig behagligt trött istället för övertrött.
Lugnet sänker sig hemma hos mig och trots att jag vet att en klok människa går och lägger sig nu kan jag inte låta bli att koka äppelmos.
Äpplena har ju legat där två veckor minst i kylskåpet och nu kan jag bara inte vänta längre.  Jag kokar och njuter av dofterna från äpplena när jag skalar dem. Doften när de långsamt kokar i grytan.

En liter äppelmos klockan elva på kvällen.
Jag ÄR ingen klok människa!
Eller, är jag det?
Kanske dans och äppelmos är det perfekta sättet att lämna veckan bakom sig.
I alla fall känns det så nu.

Fyll minuterna med nåt gott

Tre minuters finn-crisp-gläjde med en kopp kaffe i favoritkoppen.
Lite knäpp är man allt.
Maten är färdig om fyra minuter.

Men. Har man minuterna kan man lika gärna fylla dem med nåt gott.
Om det så bara är tre minuter.

Små solar inombords

En mulen dag med regndroppar i luften.
Jag har sovit lite dåligt. Inte riktigt vaknat till på hela dagen. Känner mig mulen inombords också.
Så kommer jag hem efter en lång dag med pendling och huvudet fullt av färgprofiler och kalibrering och ser att ännu en kruka med solrosor slagit ut utanför mitt fönster.
Som gula solar lyser de i det grå.
Små solar en mulen septemberdag.
Och himlen blir blå inom mig.

Återhämtning i fyrtakt

Fyra saker som förgyller min helg.

Tomater i vackra färger på mataffären. Står där förundrad vid halvsexsnåret en lördagkväll och tittar på gula, röda, mörkgrönröda, avlånga och runda tomater. Tar hem dem till mig och lägger dem i en vacker skål.
Sen blir jag glad varje gång jag går in i köket.
Grönsaksfröjd.

Lillasysters spinnande katt Pippi. Jag ska gå och passa henne och när jag öppnar dörren tittar två ögon sömnigt på mig från en byrålåda. Pippi har öppnat byrålådan själv och krypit in och lagt sig att sova. 

När jag kommer vill hon upp i famnen och bli omhållen.

Katter är så kloka.

De kan båda öppna byrålådor och inse vad som är viktigt här i livet. 

Sova. Njuta. Och bli omhållen.

Innan idag blev jag omhållen. 

Efter en hektisk vecka stillnar plötsligt allt när han och jag stilla dansar till Nick Lowe. 

En mulen septemberdag ute.

Tända ljus och en stilla liten dans där inne.

Lyckan lyser ända in i de mörka hörnen.

Vi bara ler.

En bit choklad till kaffet. 

Det där lilla.

Som är det stora.

Återhämtning i fyrtakt.

En helg i september.

I just mitt liv.

Bara tanken gör mig glad

Det är den första riktigt kalla morgonen.
Solen letar sig fram och motar bort nattens kyla.
Det ryker om marken när jag rullar upp rullgardinen. Som vackra små dimslöjor.
Som vanligt är jag sen till bussen.
Kastar mig av cykeln. Springer till bussen som ska ta mig till tåget. Och… fem meter ifrån bussen åker den ifrån mig.
Några sekunder ifrån att komma in i min dag får jag stanna till i min dag.
Cyklar tillbaka hem och kollar mejlen. Sen tillbaka till busstationen efter en kvart.
Lugn den här gången.
Sätter mig på en kall, kall stenbänk och möter morgonsolens lugna försiktiga strålar medan jag väntar på nästa buss.
Bara sitter där och tittar.
Möter dagen.
Blir glad.
Glömmer bort att jag var arg och stressad och önskar mig en termos med varmt kaffe som kunde ånga upp mer vackra dimslöjor den här dagen.

Bara tanken gör mig glad.

Jag lånar Barbras själ

Klockan är tio över elva på kvällen.
Och jag går och leker att jag är Barbra Streisand.
Igen.
Jag brukar göra det.
Sjunger Meeemooooooooory. Synkroniserar musikens starkaste partier med att dra för gardinerna för natten.
Slår ut med armar. Dansar. Kan inte låta bli. Trots att jag är så trött.
Efter en dag som har gått med sin start klockan sex på morgonen.
Efter tågpendlingen med sitt gryningsljus utanför tågfönstret.
Lugnet som ligger som utstrött över ängar och vägar och människor som nyss vaknat till.
Energin som sprakar till när allt sätter igång.
Alla dessa människor, vägar, planer, busslinjer, tankar, saker man gör.

Idag läser jag av ljus och försöker fånga människors själ på bild.
Försöker fånga Kelvin och vitbalans och rätt slutartid.
Sen känns det som om jag tappat bort min egen själ nånstans under dagen.

Men hemma. I natten. Lånar jag Barbras själ och får en egen gnista igen.
Mmmm…
Det här är varför jag älskar att leva.

Vardagslyx

Vardagslyx.
Nyskurade golv en lördagkväll.
Majskolv som kokar i köket.
Vädrade mattor.
Kvällsluften som var varm som en augustikväll. Mitt i september.
Kantarellerna som väntar vid spisen.
Hallonen som väntar i kylskåpet.
Ett godkväll på mejlen från bästa vännen.

Vem behöver guldklockor, dyra viner och resor till Thailand?

En äppelkung i trädgården

I ett ösregn och med åskknallar som sällskap går jag och plockar nedfallna äpplen i trädgården.
Jag skördar.
På tomatplantan bredvid hittar jag två mogna tomater dessutom.
Jag går in med mina skatter och känner mig som en kung.
Äpplen, fuktiga från ett augusti-oväder blir sedan en varm äppelpaj inne i mitt varma röda kök.

Dagen har gått, och har varit så ovanligt stilla, här i ovädret. Alla kontakterna utdragna för att skydda från åskan. Ingen radio. Inget Internet. Ingen dator som står och surrar.
Ingen omvärld som kallar.
Och plötsligt känns världen så nära.
Min värld.

Kanske borde det åska oftare?
Så man lättare kan stänga av,
och hitta tystnaden.

Det starkaste ljuset kommer inifrån

En lång stund tittar Gud just på oss.
Han som jag älskar har just kommit in genom dörren och ställt sig bakom mig i stora rummet, kramar om mig, medan han pratar om ett radioprogram han just lyssnat på.
Jag har satt igång det här hos mig också. Och just nu, den här stunden, står vi där i det soluppfyllda rummet och lyssnar tillsammans.
Hans armar om min midja.
Det lugna pratet från radion.
Hans andetag mot min nacke.
Jag känner hur han luktar på mitt hår.
Vi behöver inte prata alls. Det vi känner inom oss, som vi delar, är så starkt så vi behöver inga ord.
Jag vet inte hur länge vi står där.
Jag vet inte hur länge vi får vara där, mitt i kärlekens mittpunkt.
Men jag vet att vi är där just nu i den här stunden.
Den här stunden, när Gud tittar just på oss och låter oss få det allra vackraste den här världen kan ge.
Mitt i varandra är vi varandra.
Aldrig är väl kärleken vackrare än när den kommer så lätt, som genom de solbelysta fönsterna en alldeles vanlig tisdag i juli.
Fast just den här tisdagen, kommer det starkaste ljuset inifrån.

Dagen hittade hem till slut

Dagen tar sig mot kvällningen. En dag som gått i baktakt nästan alla sina timmar.
En dag där förhoppningarna och det genomförda aldrig möttes i känslan av att vara nöjd.

Allt lossnar när jag rensar avloppet.
Halv tio på kvällen. När inget riktigt kan skjutas upp mer. Och man varken kan bli mer nöjd eller missnöjd. Eller ha fler förhoppningar. Då lossnar det.
Jag sätter på Rolling Stones och får energi. Börjar känna mig som om jag kan erövra världen.
”Factory girl” svingar sig ur datorns högtalare. Jag hittar en rytm igen. Mitt i kvällningen.

Och sen springer jag ut i trädgården och hämtar in de där kläderna som jag vädrat under dagen och nästan glömt, och får med mig vattenkannan i en vändning.
Stannar upp i min dag. Eller kvällning. Ser hur mycket mina blommor vuxit. ”Titta vad fint,” tänker jag medan jag vattnar. ”Har jag fått allt det här fina att växa?”
Måsarna flyger nånstans i den gråblå skymningen och sjunger sommarens vackraste sång.
Allt känns vilsamt här ute.

Där inne lever musiken fortfarande. Jag lever jag med.
Så glad att jag hittade rytmen till slut den här dagen.
Hittade det vackra.
Insåg att man kan rensa ett avlopp och se vackra blommor och vara nöjd.

Jag häller upp en liten martini och firar kvällningen.
Och dagen.
Som hittade hem till slut.

En dag toppad med dill och solglimtar

Midsommarafton kommer och jag känner mig lite trött och ledsen.
Inser att jag inte alls vill fira midsommarafton, utan snarare vara för mig själv och ha en alldeles vanlig fredag.
Får man det?
Får man känna så?
Jo. Det får man. För det visar sig att de andra i den tänkta midsommargemenskapen också helst vill vara för sig själva, just den här dagen. Är också lite trötta, just den här dagen.
Och när man släpper kraven om hur det ska vara kommer något alldeles eget växande i sin egen kraft.
En vän, som man tycker särskilt mycket om ringer.
En syster, som man älskar, tittar förbi och visar upp sin kärlek för första gången. Jag öppnar dörren och möts av glada kära ögon.
Min egen kärlek ringer och säger att han längtar efter mig.
Sen kan jag gå där hemma och känna mig nöjd med att ha städat av ett bord. När kraven på dagen släpper mer och mer, kommer lite midsommar fram.
Jag sätter på Evert Taube.
Går in i köket och skrapar nypotatisen och tittar förnöjsamt på dillen som pryder potatiskoket.
Känner mig så nöjd med min dag. Lite förnöjsamt, udda nöjd, mitt i min ensamhet, ungefär som Pettson. I Pettson och Findus.
Mitt i en Taube-vals tar jag lite valssteg och dansar runt.
Midsommarvinden river runt friskt i trädtopparna.
Några solglimtar trillar in däremellan.

Till och med en julsång sjunger Evert utan att något känns fel.
Man kan vara själv på midsommarafton, och lyssna på Knalle Juls vals. Utan att det känns fel.
Man behöver inte vara styrd av traditionerna.
Skönast är att vara styrd av sig själv.
Och jag har styrt in i en skön dag.
Toppad med dill. Solglimtar. Och en och annan jordgubbe.

När smörblommor finns

Gick en promenad med mycket tankar i huvudet och stress i kroppen.
Jag såg vackra smörblommor i vägkanten där jag gick.
Men jag hinner ju inte plocka blommor nu, tänkte mina stressiga tankar.
Hela kroppen var på väg vidare.
Så slog det mig, att när smörblommor finns, då ska man plocka dem.
Inte sen.
Blir min stress mindre av en bukett plockade blommor?
Jag böjer mig ner och plockar här och där. Lysande gula prickar som liksom hälsar mig med budskap från alla andra somrar med plockade smörblommor.
Hittar vackra hundkex och gröna blad som blir som en krans runt det gula.
Hemma igen får buketten pryda byrån i hallen.
Och varje gång jag går förbi under dagen lyser det av liv där.
Som om jag tagit med mig den lugna stunden som blev när jag plockade dem.

Nej. Det är när smörblommor finns som man ska plocka dem.
Verkligheten är bäst när jag har den i handen.

Jag griper tag i jorden

Plötsligt blåser stormen in i mitt liv.
På bara en dag kommer allt farande. Att människor kan dö. Att man kan bli sjuk och sårbar. Att kärlek kan försvinna. Hur stort allt det där är som finns där. Liv. Kärlek. Död. Hur det griper in i varannat.

Under ett besök som varar i timmar på akuten så ser jag allt det där som alltid finns där men som vi i vår trygghet inte ser. Dörrarna står öppna där på akuten. Man hör smärta. Ser smärta. Orolig väntan i långa korridorer. 
På väg hem därifrån, mitt i natten, drar ovädret in. Blixtar som far över hela himlen. Där. Där. Och där. Blixtvita stråk på himlen. Den ena griper in i den andra. Dånet. Regnet som forsar ner så att vägbanan inte syns längre.
Det stormar in.
Och jag vet inte om jag ser vägen längre.

Dagen efter stormen känner jag att det är så stort så jag kan inte greppa det.
Då går jag ut i trädgården och sätter händerna i jorden. Planterar några växter som behöver mig.
Jag griper tag i jorden när jag känner att  jag inte kan greppa det där andra.
Det känns tryggt. Stadigt.
Tankarna som ändå inte kan förstå får vila.
Jag får vila.
Ytterligare en dag går och mitt huvud värker av alla tankar som jag fortfarande inte kan greppa och förstå.
Återigen går jag ut till mina krukor. Till jorden. Låter fingrarna svepa över lavendel och citronmeliss. Känner spröda blad under mina fingrar.
Känner styrkan i livet under mina fingrar.
Luften och dofterna får värken och tankarna att försvinna.
En blekblå skymning med svalors böjar och fullmånens fullhet.
Det finns en fullhet i livets splittring.
Det finns ett möte mellan liv och död.
Men det är så stort att man inte kan greppa det.
Så jag griper tag i jorden.
Och fyller min själ med doften från lavendel.

Sommaren virvlade in idag

Sommaren virvlade in genom våra fönster idag.
Vi åkte på en sommarväg.
Och så händer det som händer bara ibland i livet. Man har haft en underbar utflykt tillsammans, och när man åker därifrån har värmen samlats i bilen så rutorna måste ner.
Och så virvlar det in.
Ögonblicket.
Mäktigt.
Det säger allt på en och samma gång.
Här sitter vi tillsammans och har den här dagen tillsammans och samtidigt inser jag att sommaren är här.
Allt når mig. På samma gång. Hundkex. Blommande trift. Gröna ängar. Solvarm hud. Kärleken. Sommaren.
Jag inser att vi sitter där, han och jag, och livet strömmar lekfullt genom bilrutor och in i oss.
Sommaren sköljer in i oss.
Och värmen växer under dagen, och kvällen.
När vi går och lägger oss är det med solvarm hud.
”Jag har varit lycklig idag,” säger han.
”Jag med,” säger jag.
Lyckan kommer så lätt när den kommer.
Som sommaren, genom ett öppet bilfönster.

Det känns som maj

Jag bakar rabarberpaj och lyssnar på Harry Belafonte. Vet inte vad det är som gör det, men de två passar så bra ihop. Inser jag just idag.
Efter en dag där sommarvärmen krupit in i hela kroppen och radion hela tiden varnat för omslag och regn och åska känns rabarberpaj så rätt.
Jag tittar ner i diskhon där rabarberns tunna skal slingrat sig som serpentiner när jag skalat dem. Det känns maj, att stå där och titta på dem.
Vissa saker passar så bra ihop. Och ibland vet man inte varför.
När pajen står i ugnen springer jag ner till förrådet och städar undan ved som skräpat ner. Sommarvärmen fläktar förbi på väg ner mot källarens svalka.
På vägen upp igen, bara tio minuter senare har de första dropparna börjat falla. Doften från regndropparna på den varma dagen når mig.
Det känns som om det är det här jag varit på väg mot hela dagen.
Utan att veta om det.
Kommer in genom dörren och där luktar det rabarberpaj i hela lägenheten.
Så regnet har fallit. Precis som de sa.
Och jag sätter mig och äter min paj.
Precis som om det var meningen med den här dagen.
Fast alldeles utan att jag visste om det.
Visst är den meningen allra bäst.
Den som kommer utan att man vet om den.

Vår plats

Vi åker på utflykt och hamnar på en plats som blir bara vår.
För det är precis så det känns.
Bortom stigar och ljung. Bortom vägar och människor.
Precis vid havet.
Vi vandrar under blå himmel, eller är det blå himmel vi vandrar i?
Så några meter från havet, där klipporna lyfter meter över havslinjen hittar vi en viloplats.
Breder ut en blå filt under blå himmel med solglitter på havet som närmsta granne.
Där är en tystnad som bara bryts av med ett stilla skvalpande från vågorna.
Bryts bara av fåglarna.
Bryts bara av våra tankar. Våra ord.
Här är världens mittpunkt, där vi är, säger han som jag älskar.

Är det så att allting börjar här? Slutar här? tänker jag nu.
Nej. Jag tror det är så att allting vilar här.
Vi vilar här.
Är bara varandra.
Är bara himlen vi skymtar i varandras ögon.
Är havet som glittrar.
Det är bara de reflektionerna som återspeglar världen den här dagen.
Vår dag.
Vår värld.
Vår plats.

Vingslag som hjärtslag

Vårens första fjäril fladdrar inom mig.
Jag satt ute i trädgården idag och såg den.
Nu har jag den inom mig. För alltid.
Med vingslag som hjärteslag.

Just nu

Lycklig. Just nu.
Bara lycklig.
Som om jag precis hittat en topp på Alperna. Längst upp. Längst in. Och ändå så öppet.
Lyckan kom som en liten en vårvind i själ och hjärta.
Bakar chokladmuffins och just nu är de färdiga.
Doften som fyller både mig och mitt hem.
Solen som skiner in.
Blommor som lyser i ljuset.
Och favoritlåten i cd-spelaren.
Just nu.

Tulpaner med kärlek

Lite sorgsen för jag blev sjuk mitt när jag trodde jag hade hittat all frihet i världen.
På något sätt var jag i fem länder på fem dagar.
Väl hemma hade jag citronträd och blåa berg för mitt inre.
Och så blir jag då sjuk. Igen. Tredje gången på mindre än två månader.
Lite sorgset och trött vankar jag omkring i kvällningen men så ser jag då mina vackra tulpaner som jag fick som tröst.

De gavs med kärlek. Och det är som om kärleken gör det som är vackert ännu vackrare.
Där hittar jag min tröst ikväll. När jag är trött. Har lite ont. Är lite rädd.
Jag hittar tröst i tulpaner med kärlek.

Hittar kärlek så nära

Jag ska ut och resa!
Och plötsligt ser jag hela mitt hem med så mycket kärlek!
Ser minsta vrå, minsta lilla del av det här hemmet som är mitt och inser hur mycket jag älskar det. Inifrån och ut.
Inser hur mycket jag älskar mina systrar, mina nära.
Tänk vad mycket man kan se, precis när man just skiljs ifrån det.
Vad bra att resa bort. Så man ser så tydligt allt fantastiskt man har i livet.

En myra i soffan gör faktiskt en vår

Den första glädjen är alltid den största glädjen.
I alla fall när våren närmar sig.
”Jag hade en MYRA i soffan!” ringer lillasyster glädjestrålande och berättar.
En myra i soffan.
Ett vårtecken lika säkert som motorcykelljudet i trumhinnan en solig dag.
Man bara tar in och njuter, av ljud, ljus, känslor och aningar.
Gyttja. Aldrig är den väl så vacker som när man får klafsa i den de första dagarna i mars. Jorden blir uppmjukad. Precis som man själv.
Allt det där första. Nya.
Till och med ljuset känns nytt. Som färdigproducerat just den HÄR dagen.
Och det kanske det är också.

När jag fryser som mest

När vintern nästan tagit slut, eller har den tagit slut, varvar vi förkylningar med varandra.
Först jag.
Sen lillasyster.
Sen vännen Pia.
Sen jag igen.
Till slut vet vi nästan inte vem som har smittat vem och jag och lillasyster pratar mest på telefon och jämför symtom.
”Nä, det kan inte vara MIN influensa, för du är inte alls så dålig som jag var!” hävdar syster bestämt.
Men jag är jättesjuk, säger jag, och så gafflar vi sådär småtrevligt i telefonen och skrattar mitt i hostattacker och snytpapper och kollar på världskartor och lär oss om länder som ligger långt, långt bort.
En lillasyster kan få vilken förkylning som helst att bli rolig.

Och. Han som jag tycker om. Han har en förmåga att dyka upp precis när jag fryser som mest.
En lång kram. Sen känns allt mörkt, kallt och förkylningar långt borta.
Det finns ett vackert kort där det står, så nära, en sån ära.
Idag kändes det som en ära att få vara nära.
Förbluffad att jag kan växla från kyla till värme på en sekund.
Bara genom att vara nära.
Just honom.

Som om Gud tittar på just mig

Idag satt jag på en spårvagn i Göteborg och var så lycklig så jag fick tårar i ögonen.
En kombination av människor man kan möta i livet. Saker man längtat efter.
Lyxen att sitta på en spårvagn och bara titta på folk.
Tänka på den man tycker om.
Helt plötsligt blev allt så stort så tårarna ville fram där mitt bland folk som pratade, och var på väg nånstans.
Kände mig översköljd av allt gott i livet.
Som om himlen öppnat sig och Gud just i den stunden valt att titta på just,
mig.

Vi vann en vacker stund

Lördagkväll. Februari.
Jag och lillasyster sitter i soffan och kollar på Melodifestivalen fast vi inte vill. Det känns tomt. Skränigt. Så fattigt på vacker musik.
I protest byter vi kanal och fastnar för en otroligt vacker opera. Barockmusik. Efter ett tag känner vi igen Shakespeare i replikerna. En fantastisk scenografi. Vacker dans. Och på några sekunder är skvalet från andra kanalen helt glömd.
Till och med Pippi, lillasysters katt, sitter och tittar på tv:n.
Det är Purcells opera The fairy queen.
När lördagkvällen blir midnatt går jag sen hemma och blir nattrött till något helt nytt vackert.
Purcells musik från datorn.
Lillasyster lyssnar hon med hemma hos sig.
Vem som har vunnit melodifestivalen har vi ingen aning om.
Men vi vann en vacker stund.

Allt känns nyssens

Det slog mig just nu… att jag inte har varit ute på hela dagen. Inte träffat en enda människa på hela dagen. Dammat, strykit, städat. Och haft en underbar dag.
Visst är sånt märkligt?
Har fortfarande lite feber och är egentligen ganska trött. Men ändå har jag gått och dansat till Orup. Jag som aldrig lyssnar på Orup.
Dammtrasan i handen och så dansar man runt och kommer ihåg textrader som man egentligen glömt för i alla fall tio år sedan.
Helt plötsligt får man infall som man inte har en aning var de kommer ifrån.
Och såna här dagar, som egentligen borde vara jättetråkiga.
Men ändå är alldeles underbara.

Här är ett infall till.
Storasyster ordnade med sina skivor och nämnde Sonya Hedenbratt.
Medan vi pratar på telefonen går jag fram till Spotify och letar upp Sonya. Startar musiken och en varm röst med en omedelbar närvaro dyker upp.
I en intervju med henne för mer än tio år sedan pratade hon och jag om hur närvarande dået är i nuet. Som om hela livet händer i en enda stund.
Hon mindes med sån närvaro det som hänt för 30 år sedan.
”Allt känns nyssens,” sa hon där i rummet där fönstret stod öppet och sommaren hördes utanför.
Och jo. Det stämmer.
När jag tänker tillbaka på den stunden.
Det känns som nyssens.
Och nu landar den stunden mitt i min kväll idag.
En sån där underbar dag, i all sin vanliga vardaglighet.

Någon att vila sin trötthet emot

Feber. Frossa. Förkylning. Efter en vakennatt där inte ens en flanellpyjamas, raggsockar och täcke och två filtar hjälper mot feberfrossan är jag bara trött, trött, trött.
Inte ens Frank Sinatra hjälper mot feber och frossa. Frankie Boy som annars hjälper mig upp ur vad som helst.
Men. Så kommer då lillasyster och pysslar om. Köper halstabletter. Jag hör henne gå in genom dörren och blir glad bara av att höra dörren öppnas.
Jag ligger där och vilar i sängen och hör hur hon kokar nyponsoppa i köket.
Det blir inte alls lika jobbigt att vara sjuk längre.
Och dagen efter, när febern går upp igen, och jag är ännu tröttare får jag vila huvudet mot en axel hos honom som jag tycker så mycket om.
Jag vilar min trötthet hos honom och tänker idag att där finns mycket mer än man tror.
Även de febertrötta dagarna.
Sånt tycker jag om att inse.

Vilar blicken mot gröna tallar

Lycka trillar in i vackra små minuter. Mitt i början av februari.
Solen som skiner in genom mina rullgardiner. Att förväntansfullt ligga kvar i sängen och veta att solen finns där bakom.
Eller. Yviga tulpaner. Som jag ibland tycker är som vackrast när de vuxit en vecka.

Lyckominuter hittar man precis när som helst.
Som igår när jag gick en promenad och fick för mig att gå och säga hej till min lillasyster på vägen hem.
Lillasysters katt Pippi ger en alltid en puss på munnen om man lägger sig på fyra fötter.
Så jag lägger mig på fyra fötter och får en puss på munnen, och en på näsan och en i pannan.
Sen mitt i allt börjar lillasyster dansa afrikansk dans för mig som hon nyss lärt sig och faktiskt också nyss glömt, för alla stegen blir visst helt fel när hon dansar för mig.
Vi bara skrattar.

Och nyss var jag och simmade. I den varma bassängen, som är belöningen efter motionsbassängen, är det bara varmt, varmt, varmt.
Jag går i det där varma och drar mjuka varma suckar inombords.
Här simmar man nästan inte. Man bara står och njuter. Eller flyter och njuter. Där står de goa gubbarna i sitt hörn och pratar politik och pengar och drar skämt.
I ett annat hörn står en mamma med sin bebis och de har bara ögon för varandra.
Jag simmar omkring lite och vilar sen armarna mot bassängkanten. Utanför står tallar och är vackert gröna.
Jag badar runt i det varma blå och vilar blicken mot gröna tallar.
Fredagssimning.
Lycka i en bassäng, helt enkelt.

Gå vintern ur själen

Idag kändes det som om jag promenerade bort vintern inom mig.
Några plusgrader. Sol. Himlen som öppnar sig blå och några måsar som skriker en bit bort.
Jag går en promenad och känner hur jag fylls med något nytt.
Gruset knastrar i massor. Smältvatten i vackra rännilar på gatorna.
Helt plötsligt känns våren på gång.
Som om allting lever.
Det känns som om jag trampar ur mig vintern med mina steg.
Det är så mycket jag hållit fast den här vintern. Som jag inte velat släppa taget om.
Men kanske släpper man inte taget om det gamla förrän det nya tar stegen in i själen.

Åh! Kände mig alldeles som ett eget smältvatten idag.
Som blänkte till i solen…

Delad semla och dubbel glädje

Idag gick jag och lillasyster gick till stan för att köpa tulpaner och titta på jeans.
Att köpa jeans är ett mysterium.
Man kan prova hundra par innan man hittar några som passar.
En gång provade jag jeans en hel vinter och en hel vår. De var för långa eller för korta eller för dyra eller för tajta eller…
Det låter fåfängt men det är svårt att köpa jeans.
Och så idag.
Första paret jag provar. Som ett smäck!
Det händer en gång per decennium.
Första paret. Och… halva priset!
Ofattbart!
Vi går till favoritkonditoriet. Står där utanför med våra tulpaner i famnen och rea-fynd och bubblar av sån där glädje som man kan hitta en dag i slutet på januari när vädret är grått och man inte trodde man skulle hitta något alls.
”Ska vi gå in och dela på en semla?”
”Jaaaaa! Det gör vi!”
Där inne vet personalen precis vilka vi är och skrattar när jag lägger huvudet på sned och frågar om de kan dela en semla åt oss.
Lillasyster och jag.
Vi delar rätt mycket här i livet.
Både semlor och glädje.

Så nära hjärtat att man får gåshud

Jag har snöat in på John Denver.
Reklamen på Spotify lurade in mig. Och jag är så glad att jag är fast. Fastsnöad. Insnöad.
Han sjunger om längtan. Om kärlek. Om solen.
Lyssnar på den där låten där han sjunger om hur glad han är för att solen skiner. Hur det får honom att känna sig. Att det han känner när han ser solen, det vill han ge den han älskar.
Så sentimentalt. Så fånigt egentligen.
Om det bara inte var för det att han låter som om han sjunger om det, på riktigt. Och han får mig att känna det, som om det är på riktigt.
Och är det inte precis så det är?
Sol och kärlek och längtan och allt det där. Det är på riktigt. Inte bara nåt som kommer genom reklam på Spotify.

Läste nyss att musik, och särskilt ens favoritmusik, gör att dopamin frigörs i hjärnan. En signalsubstans som skapar lustkänslor.
Gåshud var det yttersta beviset för att favoritmusiken verkligen gav effekt.
Jag lyssnade på Annie´s song med John Denver och fick gåshud tre gånger på raken.
För det där som är så enkelt är också det som ligger så nära.
Så nära hjärtat att man får gåshud.

Livets dagsmeja

Nu när det varit så halt, har jag insett en sak. Att ha problem är samma sak som att gå på hal is. Eller hala gator, hala trottoarer.
I flera dagar har det varit så halt så jag knappt kommit nån vart alls.
Istället för att koncentrera mig på människor jag möter eller att himlen är vacker så spänner jag mig och går och tittar ner på mina fötter.
Jag blir trött.
Lite rädd att ramla.
Jag aktar mig allt vad jag kan, och ändå ramlar jag.
Synfältet krymper. 
Stora snöhögar och isfläckar gör att jag går omvägar.
Och visst är det precis vad problem gör med oss.
Man spänner sig. Tänker bara på det som egentligen inte går att lösa. Missar det vackra på vägen.

Men nånstans smälter det ju.
Både problem och isar.
Till och med snöhögar på flera meter kan smälta bort.
Det tänkte jag på nu när jag halkade och halkade i flera dagar.
Och grubblade och grubblade på problem i flera dagar.
Både problem och isar har sin smältpunkt.
Tids nog går man där och nås av livets dagsmeja.
Solen når snötäcket som smälter.
Rädslan töar bort.

Med min önskan precis utanför fönstret

Mitt i natten händer det.
Efter en grå dag där jag halkat omkring på isfläckar önskar jag mig snö. Ett vackert snöfall.
Diskar undan det sista där i midnatten. Går där mitt i mina tankar och så tittar jag ut genom fönstret… Det snöar!
Faller som vackra drömmar.
Vad nära önskningar kan vara ibland.
Trots natten och att jag egentligen är så trött och borde sova kan jag inte låta bli att tända de små levande ljusen i granen.
Sätter mig på favoritpallen i köket lutar mig tillbaka och bara tittar, på mitt snöfall.
Låter minuterna gå, flingorna falla.
Så vackert att se sin önskan falla där utanför fönstret.

Ett litet mirakel är hemma igen

Pippi är hemma igen!
Efter en natt på djursjukhuset hörs hon igen på telefonen när jag pratar med lillasyster.
Mjau!
Aldrig har jag träffat en katt som kan prata som Pippi. Förstå som Pippi. Pippi kan till och med öppna byrålådor.
Och plocka upp julgranskulor ur stängda jullådor.
Och nu andas lillasyster lugnare.
När det lilla miraklet är hemma igen…

Närvarande i det som är viktigast

Vissa dagar känns det som om allt händer samtidigt.
Just den här måndagen var det så mycket jag skulle göra. Jag hann rulla upp rullgardinen och tänka: ”Det är sol! Vad härligt!”
I nästa stund pratar jag med min syster som berättar att hennes lilla katt Pippi är sjuk! Snabbt förstår vi att det är djursjukhuset som gäller. Och det är allvarligt.
Tänk så mycket som händer en måndag när man rullat upp rullgardinen.
Timmarna under dagen går. Och jag har massor med viktiga samtal att ringa. I tankarna är jag hos min lillasyster och hennes älskade lilla katt. De viktiga samtalen känns plötsligt inte så viktiga. Jag är inte närvarande.
Ringer mina viktiga samtal men pratar mest om katten. Till och med när jag ringer till Arbetsförmedlingen pratar jag mer om min syster och hennes katt!
Från solen går dagen in i gråmörker. Regndroppar faller mot fönsterrutan och det känns som tårar.
Efter ett tag kommer syster min och jag håller om henne och virar in henne i en filt och ger henne något varmt att dricka.
Vad mer kan man göra här i livet än att försöka trösta när det är svårt?
Vad mer kan man göra än att ta emot dagarna som kommer med både sol och regn? Dagar som kan komma med både tårar, rädsla. Och hopp.
Vad mer kan man göra än att försöka vara närvarande i det som är viktigast?

Nånstans mellan första och andra lagret i chokladasken

Nånstans efter jul brukar jag hamna mellan första och andra lagret i chokladasken man alltid får till jul.
Mellan första och andra lagret. Det blir nästan tidsbestämmande. Fortfarande jul.
Nästan själsfridsbestämmande. Mellan första och andra lagret, då har man fortfarande ro. Tillåtelse att stanna kvar där i mellandagar, mellantid, pralintid, vid-brasan-tid. Helgdagarna kommer mitt i veckan så man tror att fredagen är en måndag och torsdagen en söndag. Tiden existerar nästan inte alls.

Men nu prasslar den nya tiden bakom hörnet. Det är till och med 7 januari. Det går inte att gömma sig bakom en julgran längre.
Den nya tiden brukar jag ibland känna inte existerar förrän jag köpt det nya årets kalender. Men trots att jag har köpt en ny kalender så tittar jag knappt i den.
Jag försöker istället stanna kvar där mellan första och andra lagret i chokladasken.
Det var ju så himla SKÖNT med jul.
Så befriande uppfyllande. Så magiskt här och nu.
Så i ett försök att hålla kvar går jag på stan och letar efter hyacinter att köpa, som allt som oftast inte finns. Går och köper julmust på ICA, oftast den enda som handlar i januari.
Försöker hålla kvar, hålla kvar. Trots att jag vet att det är så omöjligt och om en vecka eller två är det jag som står där och längtar efter nåt nytt.
Men nu stannar jag kvar där mellan första och andra lagret i chokladasken.
Kan fortfarande tralla med i en och annan julsång.
Blir glad när jag ser grannens ljusslinga i mörkret.

Snart vet jag, att jag längtar efter nåt nytt. Men än så länge är det här min längtan är. Och det är härligt att vara i sin längtan.
Tiden får vänta.

Skatta sig lycklig

Nyåret kommer snabbt.
Innan jag hinner blinka är det där. Tiden, som kommer och går. Och vi som försöker fånga den och sätta siffror på den och ha förhoppningar om den.
Med nyåret steg temperaturen. Ett regn frös till is om natten och när jag kommer upp och tittar ut genom sovrumsfönstret på sen förmiddag så strålar solen och tillfälligt smältvatten droppar friskt från en takknut. Där sitter två skator och duschar. Överlyckliga.
Efter en stund har de hittat till den lilla isvaken som har blivit på kullerstensgården. Det har spruckit upp ett litet skat-badkar. De är alldeles yra av gläjde. Vattendropparna glittrar till i januarisolen medan de turas om att bada.
Och där inne i sovrummet står jag i morgonrocken och firar årets första dag genom att titta på två lyckliga skator.
Ibland kan man skatta sig lycklig med lyckliga skator.
Vilket fint sätt att börja ett nytt år.
Badglädje utanför sovrumsfönstret.