Kan man nånsin förklara kärlek?

Kan man gråta över att grannens katt ska flytta?
Några dagar innan jul, mitt i julstädningen, går jag ut för att skaka mattorna och då inser jag det oundvikliga. Grannarna, och deras katt, ska flytta.
Deras katt.
Inte min.
Fast jag älskar nog katten lika mycket som de gör.
Hela hösten har jag vetat att han skulle flytta. Men inte när. Och varje gång jag sett honom har jag tyst sagt inom mig.
”Åh, vad jag kommer sakna dig! Du är världens finaste katt!”
Och nu, mitt i vinterkvällen, fortsätter jag ut i trädgården, förbi flyttsläpet, till mattorna.
Står där och gör det jag ska medan hjärtat ropar till inom mig. Jag gör det jag ska. För inte kan jag väl gå in igen bara för att grannens katt ska flytta.

Det är mörkt. Fullmånen lyser och snön gnistrar. Jag känner mig plötsligt så vilsen.
Och mitt där i mörkret i fullmånens sken börjar jag gråta.
Kanske är det julstressen.
Kanske är det alla känslorna som kan fara omkring bara för att det är jul. Allt man vill, allt man önskar, allt som borde vara.
Men. Nej.
Jag står där och gråter över att grannens katt ska flytta.
Katten som jag älskade från första gången jag såg honom.
Som alltid hoppade upp i knäet i sommarkvällarna, hjälpte mig plantera blommor de första vårdagarna. Som plötsligt satt där i tvättstugan en dag när man bara var trött och lite ledsen.
Det är svårt att förklara.
Men kärlek kan man väl aldrig förklara.
Inte ens en kärlek som är så lätt, som kärleken till en liten katt.

Med ett leende

Paket-inslagning vid dånet från brasan i kakelugnen.
Sen en pralin.
Rödkålen kokad.
Barfota-fötter som går runt på nyskurade golv.
Och sen när öronen blivit trötta på julsångernas alla bjällerklanger.
Nina Simone.
Och där gick dagen över i kväll och in i natten.
Och jag tror jag somnar med ett leende.

Med julgranen på köpet

Ibland väljer man julgransförsäljare mer än julgranen när man köper julgran.
Vi hade som vanligt varit på fyra ställen för att titta efter julgran. Minst. Det är tio minusgrader ute. Som en vinterdag som nästan aldrig finns på västkusten. Ett tunt sjok av snöflingor som hänger i luften samtidigt med en blek vintersol.
Vi tittar runt. ”Nä, inte den där.”
”Den där är för gles.”
”Den där är för kort.”
”Vi måste kolla på nästa ställe!”
Man letar och letar, efter att få just den DÄR känslan, när man ser den. ”Men, där är den ju! Min gran!”
Egentligen vet man inte VAD det är, som gör att man kan stå där utanför en bensinmack, med en vinterskymning hängande i luften och vakna till och bara veta: ”Det DÄR är MIN gran!”
Eller, är det kanske tillfället som väljer mig?
Eller är det kanske de rosiga kinderna på världens snällaste julgransförsäljare som står där så tryggt medan man väljer och velar.
”Varför är det så svårt att köpa julgran?” undrar jag.
”Nej men det är inte alls svårt” säger han och ler. ”Det är det där före som är svårt”, säger han som om han bar på livets självaste hemlighet.
Och då är man ju bara såld.
200 kronor.
På stubben. Eller granen då, kanske.
Och jag tror nog att jag valde julgransförsäljare mer än julgranen.
Julgranen fick jag på köpet.

39!

Födelsedag.
Bara för att siffran var 39, fick jag för mig att jag inte skulle fira så mycket.
39. Vilken ojämn siffra.
Men… hur det än är med siffror räknas livet inte i kvantitet utan kvalitet när det gäller både lycka och födelsedagar.
När dagen är slut. Och alla vännerna ringt, sms:at, skickat mig det jag allra mest ville ha är jag som en varm julidag mitt i vintern.
Fem i tolv struntar jag i alla idiotiska självförnekelser och sätter på Stevie Wonders Happy Birthday, och dansar runt de sista fem minuterna av min födelsedag.
Happy birthday, to me.
Det är inte att fylla år som gäller alltid. Ibland gäller det att fylla på.
Fylla på. Och det gjorde jag idag.

Kaos är granne med pepparkaksbaket

Förra söndagen var det dags igen.
Pepparkaksbaket.
Jag, och systrarna. Precis som vi alltid brukar göra.
Fast i år var allt, extra allt.
Snön föll. I mängder. Brasan sprakade. Och bara för att jag är jag, och vill ha kontroll på det man kan ha kontroll på i livet gör jag upp små basstationer som jag instruerar systrarna med.
”Och här är basstationen för att skålla mandlar.”
”Här är basstationen för att ställa de varma plåtarna. Och här ligger alltid grytlapparna.”
Systrarna suckar lite. Och lyssnar för att vara snälla kanske. Och för att de är mina systrar, och står ut med fåniga kontrollbehov.
Nytt för i år, var basstationen ”Vila vid brasan.” Där man kunde ta igen sig mellan plåtarna.

Så, till tonerna av Gösta Linderholms julskiva, bär jag högtidligt ut pepparkaksdegen ur kylskåpet. Och baket kan börja.

Vi bakar. Och det doftar. Och vi skrattar. Bakplåtarna åker in och ut ur ugnen. Vi blir varmare och varmare. Nån vilar vid brasan. Snön faller. Skymningen faller. Det är en innerligt vacker blå skymning som man aldrig någonsin kommer ihåg mitt i sommaren men aldrig nånsin kan glömma när man ser den mitt i vintern.
I en vändning dansar jag och storasyster plötsligt vals till Gösta Linderholms julskiva. I nästa stund ligger lillasyster på golvet och gör yoga. Hjärtan läggs på plåtar.
Och till slut är vi så trötta att vi inte har någon kontroll på något alls. Grytlapparna ligger inte alls där de ska längre. Nån håller på att dansa in i en pepparkaksburk.
”Åh! Nej! Det är ingen ordning på basstationerna längre!” ropar jag till.
Storasyster undrar: ”Är det bra eller dåligt?”
”Jag vet inte,” skrattar jag och är så löjligt lycklig över vårt lilla kaos.
Den här underbara röran som jag får vara med om, varje år.
Hur mycket jag än ordnar, så blir det alltid så här. Och det är det jag längtar efter, varje år.

Kaos är granne med Gud, heter det ju.
Kaos är nog också granne med pepparkaksbaket.
Eller är det kanske Gud som är granne med pepparkaksbaket?
Ibland känns det så.

Bara så där lycklig

Flanellpyjamasar. Pennor som ligger precis där jag behöver dem. En låt jag blir glad av. Hitta min favoritbulle på mitt favoritbageri.
Saker som jag bara tycker om.
Det bara är där.
Ibland.
Man hittar det där fina, precis som man själv kan bli hittad av solen en dag mitt i vintern.
Är glad att jag ibland kan få tycka om. Och bli omtyckt.
Är glad att man kan stå mitt i solen i sitt hem en dag i december och bara vara så där lycklig.

Konsten att öppna sig

Min amaryllis har öppnat sig. Genom novembers gråväder har den vuxit. Ignorerat gråvädret. Hittat ljuset och riktningen. Uppåt. Utåt.

Efter en höst där inget riktigt blev som jag tänkt mig kom advent och vintern som snöar runt ovälkommet. Jag väntade ju fortfarande på min höst! Det som skulle blivit.
Precis som amaryllisen har jag haft mitt gråväder. Mitt november. Letat efter en riktning.
Men nu, helt plötsligt förförs jag av nuet.
Hyacinter som blommar. Stjärnor. Snöfall. Som amaryllisen kan jag inte annat än att öppna mig.
Men det kommer först efter gråvädret. Plötsligt kommer tidpunkten när man öppnar sig inför nuet, och slår ut, alldeles hänförd inför det. Är i det. Ser det vackra.
Tids nog slår det ut.
Livet.

Jag borde dansa mer

Kan musik lyfta ett helt universum?
Ikväll känns det så. Mitt i decembermörkret dök en Barbra Streisand-låt upp inom mig. I med skivan i cd-spelaren. Fjärrkontrollen i handen. Och så drar jag upp volymen tills det känns som om musiken fyller hela lägenheten, så att där jag bor nu, där bor inte bara jag, utan även Barbra Streisand.

Jag sjunger. Barbra sjunger. Som tur är hörs Barbra mest.
Går där och dansar lyckligt och tiden smälter bort trots att det är tio minusgrader där ute.
Jag går och undrar lite om musiken hörs. Till grannen. Ut på gatan. Ut i universum. Blir fascinerad av att vi kan sväva omkring i vårt universum och hållas samman av gravitationskraft och lyftas upp av musik.
Undrar en del där jag dansar omkring.
Men tänker mest att det enkla är det bästa. Inte undra så mycket, utan mest bara veta. Veta att dansa till Barbra Streisand mitt i decembermörkret är underbart.
Varför dansar jag inte oftare?

”Stoney End” Barbra Streisand. Man glömmer decembermörkret. Jag lovar.

Vardagsvärme

Jag vet inte om det är kylan där ute som gör det, men jag fortsätter tänka på värme.
Jag var på ICA igår. Stod där i kassan med mina varor och kände mig trött och stressad. Och köpte hyacinter.

Trött och stressad håller jag sen på att gå iväg med de andra varorna, och glömmer hyacinterna som står en bit upp på bandet.
”Glöm inte hyacinterna!” hör jag då en vänlig röst från kassan. Jag tittar upp från min lite blinda trötthet och möter vänliga ögon och ett leende.
”Tack!” säger jag och känner att jag tackar för något mer. När jag går ut från affären har jag inte bara mina varor, och hyacinter med mig. En varm vänlighet har jag också med mig.
Det känns plötsligt lättare att gå ut i kylan. Och jag har inte lika mycket trötthet och stress med mig när jag går ut igen.

Vardagsvärme. Helt enkelt. Litet och stort på samma gång.

När värmen blir tydlig

Idag tänkte jag, när västkustvinden ven runt med snöflingor och jag var tvungen att ge mig ut: ”Vad härligt det är att få ta på sig en mössa!” Halva nöjet med att ge sig iväg ut när det blåser och snöar och är kallt, är en varm mössa. Som att bli omsluten av något varmt.

Den andra delen av nöjet är när man får komma in och bli varm igen.
Ibland tycker jag att det finns inget mer underbart än att bli riktigt genomblöt och kall och sen få komma in och tända en brasa och bli varm igen.
Som att en varm soppa smakar ännu godare när det regnar och är kallt där ute.
Som att värmen blir tydligare.

Novemberblommors värme

Idag plockade jag in de sista av sommarblommorna. Min vackra gula rudbeckia vågade fortfarande blomma ute i trädgården. Trots minusgrader. Och höst. Och november. Blommorna ville inte inse hösten.

Precis som jag, kanske.

Men. Med ett snöoväder på väg bestämde jag mig för att blommorna skulle få komma in istället. Så lagom till det att snöflingorna började falla där ute, och graderna på termometern föll med dem fick jag november-blomster-glädje inne.

Så nu sprakar brasan. Snön faller. Och sommarblommorna andas sin sista glädje på bordet här inne.

Novemberblommor värmer.