Sommaren virvlade in idag

Sommaren virvlade in genom våra fönster idag.
Vi åkte på en sommarväg.
Och så händer det som händer bara ibland i livet. Man har haft en underbar utflykt tillsammans, och när man åker därifrån har värmen samlats i bilen så rutorna måste ner.
Och så virvlar det in.
Ögonblicket.
Mäktigt.
Det säger allt på en och samma gång.
Här sitter vi tillsammans och har den här dagen tillsammans och samtidigt inser jag att sommaren är här.
Allt når mig. På samma gång. Hundkex. Blommande trift. Gröna ängar. Solvarm hud. Kärleken. Sommaren.
Jag inser att vi sitter där, han och jag, och livet strömmar lekfullt genom bilrutor och in i oss.
Sommaren sköljer in i oss.
Och värmen växer under dagen, och kvällen.
När vi går och lägger oss är det med solvarm hud.
”Jag har varit lycklig idag,” säger han.
”Jag med,” säger jag.
Lyckan kommer så lätt när den kommer.
Som sommaren, genom ett öppet bilfönster.

Det känns som maj

Jag bakar rabarberpaj och lyssnar på Harry Belafonte. Vet inte vad det är som gör det, men de två passar så bra ihop. Inser jag just idag.
Efter en dag där sommarvärmen krupit in i hela kroppen och radion hela tiden varnat för omslag och regn och åska känns rabarberpaj så rätt.
Jag tittar ner i diskhon där rabarberns tunna skal slingrat sig som serpentiner när jag skalat dem. Det känns maj, att stå där och titta på dem.
Vissa saker passar så bra ihop. Och ibland vet man inte varför.
När pajen står i ugnen springer jag ner till förrådet och städar undan ved som skräpat ner. Sommarvärmen fläktar förbi på väg ner mot källarens svalka.
På vägen upp igen, bara tio minuter senare har de första dropparna börjat falla. Doften från regndropparna på den varma dagen når mig.
Det känns som om det är det här jag varit på väg mot hela dagen.
Utan att veta om det.
Kommer in genom dörren och där luktar det rabarberpaj i hela lägenheten.
Så regnet har fallit. Precis som de sa.
Och jag sätter mig och äter min paj.
Precis som om det var meningen med den här dagen.
Fast alldeles utan att jag visste om det.
Visst är den meningen allra bäst.
Den som kommer utan att man vet om den.

Vår plats

Vi åker på utflykt och hamnar på en plats som blir bara vår.
För det är precis så det känns.
Bortom stigar och ljung. Bortom vägar och människor.
Precis vid havet.
Vi vandrar under blå himmel, eller är det blå himmel vi vandrar i?
Så några meter från havet, där klipporna lyfter meter över havslinjen hittar vi en viloplats.
Breder ut en blå filt under blå himmel med solglitter på havet som närmsta granne.
Där är en tystnad som bara bryts av med ett stilla skvalpande från vågorna.
Bryts bara av fåglarna.
Bryts bara av våra tankar. Våra ord.
Här är världens mittpunkt, där vi är, säger han som jag älskar.

Är det så att allting börjar här? Slutar här? tänker jag nu.
Nej. Jag tror det är så att allting vilar här.
Vi vilar här.
Är bara varandra.
Är bara himlen vi skymtar i varandras ögon.
Är havet som glittrar.
Det är bara de reflektionerna som återspeglar världen den här dagen.
Vår dag.
Vår värld.
Vår plats.