Min farbror, Åke, försvann ifrån oss idag.
Ikväll.
Jag kan inte förstå det. Hjärtat känns så tungt.
Ute har det blivit mörkt.
En stor del av mitt liv känns borta. Den delen jag växte upp med. Där farbror Åke och Marianne alltid kom tillsammans. Glada kräftskivor. Återkommande födelsedagar. Kusiner och farbröder.
Farfar och farmor.
Inte tätt, men heller inte sällan sågs vi.
Vi visste att vi fanns där.
Vi hörde ihop.
Nu är en del av oss borta.
Ute i mörkret doftar min lavendel. Ute regnar det och är mörkt.
Jag måste gå ut i mörkret och bära in doftande lavendel i ljuset för min farbror.
Vill det.
Ibland måste man våga ut i det mörka, därför att andra tvingas finnas i ett ännu större mörker.
Till sist kan vi alla stiga in i ljuset. Tillsammans.
Kanske du inte förstår mina rader, du som läser det här, men min farbror är borta.
Och det känns så sorgligt.
Jag förstår det inte själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar