Mitt i natten händer det.
Pepparkaksdegen ska röras ihop.
Efter en vecka där allt kört ihop sig inser jag plötsligt att en, bara en dag den här veckan hinns det med ett pepparkaksbak. På söndag.
Och ska det bakas på söndag då måste degen göras på lördagen därinnan.
Jag är tio mil hemifrån men har pepparkakreceptet i väskan och när allt det andra som skulle göras är gjort går jag trött in i en affär vid nio-tiden på kvällen och köper ingredienser.
Mjöl, sirap, ingefära och malda nejlikor.
Sen lite fler stopp på vägen och först kvart i tolv på natten är jag hemma.
Rimfrost har klätt in hela vinternatten i en glittrig klädsel. Luften är bitigt kall. Marken snötäckt.
Det dröjer innan jag blir varm där hemma.
Måste krypa ner i sängen hos honom som alltid är varm. Bara ligga där i fem minuter.
Bara fem minuter.
Så där under det varma täcket med den kalla vinternatten strax utanför våra väggar kommer veckans och dagens trötthet ikapp.
Orkar inte upp. Vill inte upp. Vill baka pepparkakor imorgon orkar bara inte upp ur sängen.
En timme blir två.
Så plötsligt blir jag lite pigg.
Vet inte av vad, där i vinternatten där klockan slagit två.
Går till köket. Tar fram stora degbunken och börjar smälta smör.
Sirapen ringlar i grytan. Värmen smälter degen. Kryddorna sprider pepparkaksdoft.
”Det är bara jag som är vaken,” sjunger Peter Jöback.
Och så jag.
Jag som är så trött så jag glömmer om jag hällt i sockret.
Glömmer om jag hällt i all grädden.
Rör runt och hoppas. Hoppas att det ändå blivit rätt.
Så klockan tre är det klart.
Väcker mannen som ligger och sover i sängen. ”Lukta här!”
Han vaknar till och säger Mmmm… och somnar snabbt om.
Och jag går trött och nöjd tillbaka in i köket och ställer degen i kylskåpet.
Ibland är det skönt att det finns det i livet som är heligt. Det som kallar och vill.
Det är skönt att det finns visst som inte vill väljas bort.
Ibland får man betvinga tröttheten och ibland mitt i natten, kan man möta saligheten.
Alldeles ensam vid ett pepparkaksbak.
Klockan tre på natten.
Med ljuset brinnande både på bordet och i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar