Nånstans mellan regndropparna hittar julkänslan ändå fram...

Julen är en känsla.
En känsla som vinner över regn, plusgrader och mörker.
En känsla som vinner över stress och otillräcklighet.
Nånstans hittar den fram till oss ändå.
Mellan regndropparna.
Mellan bryten på stora affären med alla människorna i alla köerna som är före.

När solen, som aldrig syntes igår var på väg att gå ner, cyklade jag i ett ösregn för att köpa julgran. Det strilade. Det skvätte. I solens frånvaro var det bara cykellampan som lyste. Resten var mörkgrått.
Så där i ösregnet står två farbröder och säljer julgranar.
Det vräker ner.
Jag är genomblöt.
De är genomblöta.
Alla granarna är dyblöta.
Och jag är ÖVERLYCKLIG!!!
Det spelar ingen roll om det så haglar och stormar.
När jag köper julgran är alla de inre ljusen av lycka på.
Så går jag där bland regnpölarna med ett stort leende och väljer och väljer.
”Blir det bra med den här?” undrar den ena farbrorn.
”Ja, kanske,” säger jag, som alltid måste titta på alla granarna innan jag bestämmer. Jag måste få den där känslan inifrån. Den känslan som säger Det där är MIN gran!
Så håller farbrorn upp den tionde eller är det tolfte granen i ordningen och plötsligt så kläcker det till inom mig.
”Ja! Den är det!”
Och jag står där och strålar av lycka med en dyblöt julgransfarbror som nog bara vill in i värmen och hem till ett torrt hem igen.
”Är det kanske svårt att känna julkänslor i det här vädret?” undrar jag.
”Ja,” suckar farbrorn, som nog stått alldeles för länge ute i vätan. För länge ute i mörkret. För sen fortsätter han: ”Och så säger de på nyheterna att det ska vara så här ända fram till midsommar!”
Jag säger inget, för han ser så olycklig ut. Även om jag är rätt övertygad om att han inte hört att det ska vara det här vädret ända till midsommar.
Sen cyklar jag hem.
Med ett stort leende.
Ännu blötare.
Med nyheten inom mig att det ska vara mörkt och regna ända till midsommar.
Och inom mig brinner det bara hundra tusen vackra små ljus av lycka.