När jag fryser som mest

När vintern nästan tagit slut, eller har den tagit slut, varvar vi förkylningar med varandra.
Först jag.
Sen lillasyster.
Sen vännen Pia.
Sen jag igen.
Till slut vet vi nästan inte vem som har smittat vem och jag och lillasyster pratar mest på telefon och jämför symtom.
”Nä, det kan inte vara MIN influensa, för du är inte alls så dålig som jag var!” hävdar syster bestämt.
Men jag är jättesjuk, säger jag, och så gafflar vi sådär småtrevligt i telefonen och skrattar mitt i hostattacker och snytpapper och kollar på världskartor och lär oss om länder som ligger långt, långt bort.
En lillasyster kan få vilken förkylning som helst att bli rolig.

Och. Han som jag tycker om. Han har en förmåga att dyka upp precis när jag fryser som mest.
En lång kram. Sen känns allt mörkt, kallt och förkylningar långt borta.
Det finns ett vackert kort där det står, så nära, en sån ära.
Idag kändes det som en ära att få vara nära.
Förbluffad att jag kan växla från kyla till värme på en sekund.
Bara genom att vara nära.
Just honom.