Vår plats

Vi åker på utflykt och hamnar på en plats som blir bara vår.
För det är precis så det känns.
Bortom stigar och ljung. Bortom vägar och människor.
Precis vid havet.
Vi vandrar under blå himmel, eller är det blå himmel vi vandrar i?
Så några meter från havet, där klipporna lyfter meter över havslinjen hittar vi en viloplats.
Breder ut en blå filt under blå himmel med solglitter på havet som närmsta granne.
Där är en tystnad som bara bryts av med ett stilla skvalpande från vågorna.
Bryts bara av fåglarna.
Bryts bara av våra tankar. Våra ord.
Här är världens mittpunkt, där vi är, säger han som jag älskar.

Är det så att allting börjar här? Slutar här? tänker jag nu.
Nej. Jag tror det är så att allting vilar här.
Vi vilar här.
Är bara varandra.
Är bara himlen vi skymtar i varandras ögon.
Är havet som glittrar.
Det är bara de reflektionerna som återspeglar världen den här dagen.
Vår dag.
Vår värld.
Vår plats.