Midsommarafton kommer och jag känner mig lite trött och ledsen.
Inser att jag inte alls vill fira midsommarafton, utan snarare vara för mig själv och ha en alldeles vanlig fredag.
Får man det?
Får man känna så?
Jo. Det får man. För det visar sig att de andra i den tänkta midsommargemenskapen också helst vill vara för sig själva, just den här dagen. Är också lite trötta, just den här dagen.
Och när man släpper kraven om hur det ska vara kommer något alldeles eget växande i sin egen kraft.
En vän, som man tycker särskilt mycket om ringer.
En syster, som man älskar, tittar förbi och visar upp sin kärlek för första gången. Jag öppnar dörren och möts av glada kära ögon.
Min egen kärlek ringer och säger att han längtar efter mig.
Sen kan jag gå där hemma och känna mig nöjd med att ha städat av ett bord. När kraven på dagen släpper mer och mer, kommer lite midsommar fram.
Jag sätter på Evert Taube.
Går in i köket och skrapar nypotatisen och tittar förnöjsamt på dillen som pryder potatiskoket.
Känner mig så nöjd med min dag. Lite förnöjsamt, udda nöjd, mitt i min ensamhet, ungefär som Pettson. I Pettson och Findus.
Mitt i en Taube-vals tar jag lite valssteg och dansar runt.
Midsommarvinden river runt friskt i trädtopparna.
Några solglimtar trillar in däremellan.
Till och med en julsång sjunger Evert utan att något känns fel.
Man kan vara själv på midsommarafton, och lyssna på Knalle Juls vals. Utan att det känns fel.
Man behöver inte vara styrd av traditionerna.
Skönast är att vara styrd av sig själv.
Och jag har styrt in i en skön dag.
Toppad med dill. Solglimtar. Och en och annan jordgubbe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar