Jag griper tag i jorden

Plötsligt blåser stormen in i mitt liv.
På bara en dag kommer allt farande. Att människor kan dö. Att man kan bli sjuk och sårbar. Att kärlek kan försvinna. Hur stort allt det där är som finns där. Liv. Kärlek. Död. Hur det griper in i varannat.

Under ett besök som varar i timmar på akuten så ser jag allt det där som alltid finns där men som vi i vår trygghet inte ser. Dörrarna står öppna där på akuten. Man hör smärta. Ser smärta. Orolig väntan i långa korridorer. 
På väg hem därifrån, mitt i natten, drar ovädret in. Blixtar som far över hela himlen. Där. Där. Och där. Blixtvita stråk på himlen. Den ena griper in i den andra. Dånet. Regnet som forsar ner så att vägbanan inte syns längre.
Det stormar in.
Och jag vet inte om jag ser vägen längre.

Dagen efter stormen känner jag att det är så stort så jag kan inte greppa det.
Då går jag ut i trädgården och sätter händerna i jorden. Planterar några växter som behöver mig.
Jag griper tag i jorden när jag känner att  jag inte kan greppa det där andra.
Det känns tryggt. Stadigt.
Tankarna som ändå inte kan förstå får vila.
Jag får vila.
Ytterligare en dag går och mitt huvud värker av alla tankar som jag fortfarande inte kan greppa och förstå.
Återigen går jag ut till mina krukor. Till jorden. Låter fingrarna svepa över lavendel och citronmeliss. Känner spröda blad under mina fingrar.
Känner styrkan i livet under mina fingrar.
Luften och dofterna får värken och tankarna att försvinna.
En blekblå skymning med svalors böjar och fullmånens fullhet.
Det finns en fullhet i livets splittring.
Det finns ett möte mellan liv och död.
Men det är så stort att man inte kan greppa det.
Så jag griper tag i jorden.
Och fyller min själ med doften från lavendel.