Det är grönkålen som gör hallänningen

Det är grönkålen som gör hallänningen.
Det inser jag när jag sent på kvällen går över en snö-frostig mark under månens sken med en stor, stor säck med grönkål. Nästan för stor att bära.
Grönkålen är bärgad, tänker jag.
Det kan bli jul.
Jag är trygg.
Jag går där i mörkret och nästan kramar om säcken med ett litet leende alldeles för mig själv.

Sen kommer jag in i värmen hemma och det ska till att kokas.
Förberedelserna kan tyckas tråkiga men varje liten del av det här koket är en fröjd.
Lägga fram stora träsleven.
Röja på diskbänken.
Ställa fram stora, stora grytan som jag lånat av mamma som hon också kokat grönkål i i en väldig massa år. Årtionden till och med.
Läsa mitt lilla recept.

Och sen sköljer jag grönkål. Sköljer och sköljer. Säcken är stor.
Det frasar så härligt om grönkål. Som små dansande ballerinors kjolar.
Vattnet kokar upp i grytan och ångor lägger sig som dimmor på fönstren i mitt röda kök.
Sen dansar kålen ner i grytan.
Det luktar.
Det värmer.
Det glädjer.

Jag vet inte vad det är.
Men det känns att vara hallänning när det är jul.
Det är grönkålen som gör hallänningen.
Och nu kan den här hallänningen andas ut.