Jag tror på Annika

När hjärtat är tungt letar själen efter något vackert.
I alla fall min själ.
Jag stod och diskade en tesil när jag plötsligt kom att tänka på något min kloka vän Annika sagt.
Hon berättade vad hennes pappa, som var en klok professor i arkitektur, hade sagt när någon undrade varför ett litet lusthus hade väggar klädda med snäckor.
”Jo, det är för att ge människor tillfälle att tänka vackra tankar.”

Ikväll när hjärtat känns tungt för att det hänt något svårt och plågsamt kom jag att tänka på det.
När det är mörkt och tankarna vill dras till det som är svårt, försök se det vackra.
Det hjälper.

Annika trodde på Gud. Jag vet inte vad jag tror på.

Ibland tror jag att jag tror på Annika.

För att hon var så klok. Så trygg. En sådan trofast vän.

Och just ikväll påminde hon mig vad jag ska tänka på, i det här mörkret som finns omkring mig just nu.

Bara tanken känns vacker.