Även fast solen gått ner

Solen är på väg ner.
Den är så nära hustaken.
Om några minuter kommer den ha gått ner men jag skyndar mig ut med kaffekoppen, och en bit choklad, ändå.

Hela dagen har jag längtat efter den stunden. Att få sitta där i solens strålar och bli omfamnad. Samla ihop livet lite. Staka ut en ny väg.

Och så nu, när jag äntligen var så nära har livet skakats om. Pappa har hamnat på sjukhus igen. Det som skulle gjorts idag, packa, styrka, ordna, fixa, allt det försvinner. Jag stelnar till när jag får veta.
Packningens prioritet sjunker som en sten.
Jag sjunker som en sten jag med. Kommer väldigt mycket ner på jorden. Och det är just då, som jag känner att även fast solen är på väg ner, så måste jag, måste jag få sitta där de där sista minuterna innan den blir till skugga bakom hustaken.

Med andan i halsen skyndar jag mig ut. Med duk och dyna, kaffe och choklad.
Jag behöver det idag.
Jag behöver solen idag.

Vi går på jorden vi människor, med allt vad det innebär, och för att orka måste man få mötas av solens strålar, av ljuset.

Jag kommer precis i sista stunden. Jag sätter mig ner och solen skiner på mig och det känns som om jag blir räddad. Fångas in. Lyfts upp. Omfamnas av något jag behövde i just den här stunden.
Det är lite kallt. Men det är underbart.
Och solen finns där, strax ovanför hustaken.
Låga strålar hittar fram genom blodbokens blad. Det regnar lite löv. Tiden står stilla.
Jag andas ut.
Och andas in.
Och jag känner att även fast det känns så där förbaskat mörkt, även fast solen gått ner, så kommer jag alltid leta mig ut, dit där den varit.
Även fastän det nästan är för sent, kommer jag alltid leta efter ljuset.