Ibland är det inte bort man behöver resa utan hem

Ibland är en veckas storstädning mer värt än en veckas solsemester på Mallora i november när det kommer till avslappning.

Egentligen skulle jag ju göra nåt stort och bra som utvecklade mitt företag den här veckan.

Det ska man ju alltid. Göra stora och bra saker som utvecklar.

Men istället bokar jag av en hel vecka åt att komma ikapp.

Inte komma nån annanstans.

Varken Thailand, Grekland eller Mallorca.

Jag kommer bara hem. Där jag greppar kökssvampar, dammvippor, tvålull och sköljer händerna i hett skurvatten istället för medelhavsvågor.

Och det är… så befriande!

Så lugnande. Ihopsamlande.

Det är rena rama yogan. Som att åka på retreat.

Jag greppar efter spindelnät med ett stort leende på läpparna.

Till tonerna av en vemodig USA-country som sjunger om livets stora, svåra, innerliga sveper jag med en fuktig trasa och tömmer huvudet på alla sen, då, ska, borde och hamnar i ett välsignat flow.

Jag tappar tiden.

Eller är utanför den.

Eller i den.

Helt och håller i nuet.

Ibland är det inte bort man behöver resa utan hem.

Efter en höst som kryssat sig genom en dubbelsidig öroninflammation och jobbuppdrag och fuktskador på ett hus har alla de små hörnen i hemmet, och kanske själen, grott igen.

Nu städar jag ur dem igen.

Kommer hela vägen in i hörnen.

Blir lite rakare i ryggen på nåt sätt.

Växer hela vägen ut.

Hela vägen upp i taket där spindelnätet tillåtits gro.

Jag ger mig tid.

Ibland så mycket mer värdefullt än en veckas solsemester på Mallorca i november.

Eller utveckla sitt företag till nåt stort och bra.

Den här veckan utvecklar jag mig själv och mitt hem till nåt stort och bra.

Och jag låter tiden flöda ut och in genom öppna fönster, så den strömmar öppet och fritt igen.

Medan mina andetag hittar rätt takt i kroppen igen.