Det blommar i november

4 plusgrader.

Och ett vinterkallt regn. Regndropparna trillar på mig som ovälkomna gäster där jag går ner i källaren för att hänga tvätt.

Höstlöven prasslar nästan inte längre under mina fötter. De har lagt sig platt för hösten, och idag, nästan vintern. Som om de tappat sin röst.

Det är då jag kommer på att jag har en rosenskära ute i trädgården som fortfarande blommar.

Jag går dit och ser på vad sommaren lämnat kvar. Vad sommaren vägrat lämna ifrån sig. 

Hittar en rosenknopp.

En lavendel som fortfarande doftar.

Och svagt rosa blommande rosenskära, där en liten blomma får följa med mig in.

Går inåt med min kvist i mina blommiga sommar-träskor, och vinterjacka, och den lilla blomman i min hand känns nästan som en utomjording.

Men ändå känner jag att längst där inne, finns sommaren kvar inom mig.

Det finns inga tydliga gränser i livet.

Även om vi vill kalla det höst, vinter, vår och sommar.

Allt hänger ihop.

Det är därför jag går där med min blomma i handen i ett 4 plusgrader kallt regn. Och känner sommaren långt inom mig. 

Lika mycket som jag känner blomman i min hand.