Och det är bara underbart

Vissa dagar blir lite magiska.
Som den här dagen när de sa att det skulle bli kallt och dagen istället blev varm med en våraning i luften.
Jag springer uppför Avenyn och blir svettig i min vinterjacka.

Lustiga saker händer den här dagen.
Som att jag skryter inför Anna-Karin om att jag intervjuat Sven-Bertil Taube.
”Och jag har serverat kungen och Silvia!” säger hon då.
Och min berättelse lägger sig framför hennes fötter nästintill. Besegrad.
Och sen när vi går på en trevlig lunch tillsammans, till ett inpyrt litet kafé på Avenyn som serverar räkmacka på mörkt bröd i en halvmörk lokal med kaffe till, då händer det märkliga.
”Titta vem som går där!” säger Anna-Karin.
Och jag tittar ut. Och där går Sven-Bertil Taube förbi.

Vad är oddsen för det?
Vi tittar bara på varandra där på kaféet och skrattar och tycker att det var dagens händelse.

Men sen.
Får jag ännu en stund som går rakt in i själen.
Det är ännu varmare när skolan är slut för dagen. Jag ser sol-njutande människor på bänkar. Och jag blir sugen på glass. Mitt i oktober.
Jag köper en isglass och går och sätter mig vid kanalen i en underbar solvila.
Sitter där, i vinterjackan, med min isglass i höstsolen som gassar.
Och det känns både som höst och vår på samma gång.
Och det är bara underbart.