Nånstans mellan första och andra lagret i chokladasken

Nånstans efter jul brukar jag hamna mellan första och andra lagret i chokladasken man alltid får till jul.
Mellan första och andra lagret. Det blir nästan tidsbestämmande. Fortfarande jul.
Nästan själsfridsbestämmande. Mellan första och andra lagret, då har man fortfarande ro. Tillåtelse att stanna kvar där i mellandagar, mellantid, pralintid, vid-brasan-tid. Helgdagarna kommer mitt i veckan så man tror att fredagen är en måndag och torsdagen en söndag. Tiden existerar nästan inte alls.

Men nu prasslar den nya tiden bakom hörnet. Det är till och med 7 januari. Det går inte att gömma sig bakom en julgran längre.
Den nya tiden brukar jag ibland känna inte existerar förrän jag köpt det nya årets kalender. Men trots att jag har köpt en ny kalender så tittar jag knappt i den.
Jag försöker istället stanna kvar där mellan första och andra lagret i chokladasken.
Det var ju så himla SKÖNT med jul.
Så befriande uppfyllande. Så magiskt här och nu.
Så i ett försök att hålla kvar går jag på stan och letar efter hyacinter att köpa, som allt som oftast inte finns. Går och köper julmust på ICA, oftast den enda som handlar i januari.
Försöker hålla kvar, hålla kvar. Trots att jag vet att det är så omöjligt och om en vecka eller två är det jag som står där och längtar efter nåt nytt.
Men nu stannar jag kvar där mellan första och andra lagret i chokladasken.
Kan fortfarande tralla med i en och annan julsång.
Blir glad när jag ser grannens ljusslinga i mörkret.

Snart vet jag, att jag längtar efter nåt nytt. Men än så länge är det här min längtan är. Och det är härligt att vara i sin längtan.
Tiden får vänta.