Jag borde dansa mer

Kan musik lyfta ett helt universum?
Ikväll känns det så. Mitt i decembermörkret dök en Barbra Streisand-låt upp inom mig. I med skivan i cd-spelaren. Fjärrkontrollen i handen. Och så drar jag upp volymen tills det känns som om musiken fyller hela lägenheten, så att där jag bor nu, där bor inte bara jag, utan även Barbra Streisand.

Jag sjunger. Barbra sjunger. Som tur är hörs Barbra mest.
Går där och dansar lyckligt och tiden smälter bort trots att det är tio minusgrader där ute.
Jag går och undrar lite om musiken hörs. Till grannen. Ut på gatan. Ut i universum. Blir fascinerad av att vi kan sväva omkring i vårt universum och hållas samman av gravitationskraft och lyftas upp av musik.
Undrar en del där jag dansar omkring.
Men tänker mest att det enkla är det bästa. Inte undra så mycket, utan mest bara veta. Veta att dansa till Barbra Streisand mitt i decembermörkret är underbart.
Varför dansar jag inte oftare?

”Stoney End” Barbra Streisand. Man glömmer decembermörkret. Jag lovar.