Med julgranen på köpet

Ibland väljer man julgransförsäljare mer än julgranen när man köper julgran.
Vi hade som vanligt varit på fyra ställen för att titta efter julgran. Minst. Det är tio minusgrader ute. Som en vinterdag som nästan aldrig finns på västkusten. Ett tunt sjok av snöflingor som hänger i luften samtidigt med en blek vintersol.
Vi tittar runt. ”Nä, inte den där.”
”Den där är för gles.”
”Den där är för kort.”
”Vi måste kolla på nästa ställe!”
Man letar och letar, efter att få just den DÄR känslan, när man ser den. ”Men, där är den ju! Min gran!”
Egentligen vet man inte VAD det är, som gör att man kan stå där utanför en bensinmack, med en vinterskymning hängande i luften och vakna till och bara veta: ”Det DÄR är MIN gran!”
Eller, är det kanske tillfället som väljer mig?
Eller är det kanske de rosiga kinderna på världens snällaste julgransförsäljare som står där så tryggt medan man väljer och velar.
”Varför är det så svårt att köpa julgran?” undrar jag.
”Nej men det är inte alls svårt” säger han och ler. ”Det är det där före som är svårt”, säger han som om han bar på livets självaste hemlighet.
Och då är man ju bara såld.
200 kronor.
På stubben. Eller granen då, kanske.
Och jag tror nog att jag valde julgransförsäljare mer än julgranen.
Julgranen fick jag på köpet.