Kaos är granne med pepparkaksbaket

Förra söndagen var det dags igen.
Pepparkaksbaket.
Jag, och systrarna. Precis som vi alltid brukar göra.
Fast i år var allt, extra allt.
Snön föll. I mängder. Brasan sprakade. Och bara för att jag är jag, och vill ha kontroll på det man kan ha kontroll på i livet gör jag upp små basstationer som jag instruerar systrarna med.
”Och här är basstationen för att skålla mandlar.”
”Här är basstationen för att ställa de varma plåtarna. Och här ligger alltid grytlapparna.”
Systrarna suckar lite. Och lyssnar för att vara snälla kanske. Och för att de är mina systrar, och står ut med fåniga kontrollbehov.
Nytt för i år, var basstationen ”Vila vid brasan.” Där man kunde ta igen sig mellan plåtarna.

Så, till tonerna av Gösta Linderholms julskiva, bär jag högtidligt ut pepparkaksdegen ur kylskåpet. Och baket kan börja.

Vi bakar. Och det doftar. Och vi skrattar. Bakplåtarna åker in och ut ur ugnen. Vi blir varmare och varmare. Nån vilar vid brasan. Snön faller. Skymningen faller. Det är en innerligt vacker blå skymning som man aldrig någonsin kommer ihåg mitt i sommaren men aldrig nånsin kan glömma när man ser den mitt i vintern.
I en vändning dansar jag och storasyster plötsligt vals till Gösta Linderholms julskiva. I nästa stund ligger lillasyster på golvet och gör yoga. Hjärtan läggs på plåtar.
Och till slut är vi så trötta att vi inte har någon kontroll på något alls. Grytlapparna ligger inte alls där de ska längre. Nån håller på att dansa in i en pepparkaksburk.
”Åh! Nej! Det är ingen ordning på basstationerna längre!” ropar jag till.
Storasyster undrar: ”Är det bra eller dåligt?”
”Jag vet inte,” skrattar jag och är så löjligt lycklig över vårt lilla kaos.
Den här underbara röran som jag får vara med om, varje år.
Hur mycket jag än ordnar, så blir det alltid så här. Och det är det jag längtar efter, varje år.

Kaos är granne med Gud, heter det ju.
Kaos är nog också granne med pepparkaksbaket.
Eller är det kanske Gud som är granne med pepparkaksbaket?
Ibland känns det så.