Kan man nånsin förklara kärlek?

Kan man gråta över att grannens katt ska flytta?
Några dagar innan jul, mitt i julstädningen, går jag ut för att skaka mattorna och då inser jag det oundvikliga. Grannarna, och deras katt, ska flytta.
Deras katt.
Inte min.
Fast jag älskar nog katten lika mycket som de gör.
Hela hösten har jag vetat att han skulle flytta. Men inte när. Och varje gång jag sett honom har jag tyst sagt inom mig.
”Åh, vad jag kommer sakna dig! Du är världens finaste katt!”
Och nu, mitt i vinterkvällen, fortsätter jag ut i trädgården, förbi flyttsläpet, till mattorna.
Står där och gör det jag ska medan hjärtat ropar till inom mig. Jag gör det jag ska. För inte kan jag väl gå in igen bara för att grannens katt ska flytta.

Det är mörkt. Fullmånen lyser och snön gnistrar. Jag känner mig plötsligt så vilsen.
Och mitt där i mörkret i fullmånens sken börjar jag gråta.
Kanske är det julstressen.
Kanske är det alla känslorna som kan fara omkring bara för att det är jul. Allt man vill, allt man önskar, allt som borde vara.
Men. Nej.
Jag står där och gråter över att grannens katt ska flytta.
Katten som jag älskade från första gången jag såg honom.
Som alltid hoppade upp i knäet i sommarkvällarna, hjälpte mig plantera blommor de första vårdagarna. Som plötsligt satt där i tvättstugan en dag när man bara var trött och lite ledsen.
Det är svårt att förklara.
Men kärlek kan man väl aldrig förklara.
Inte ens en kärlek som är så lätt, som kärleken till en liten katt.